Buss genom Sverige och jag byter ställning, jag flyttar fötterna, benen, omfördelar vikten för att väcka en sovande fot och bakom mig sitter målvaktstränare-Donald och jag frågar honom om det är okej att jag skjuter bak mitt ryggstöd och han nickar och sedan somnar jag. Och sover hela vägen till Norrköping.
Buss genom ett grönskande Sverige, genom ett vackert Sverige och Winnerbäck sjunger om hur han flyger över skog, skog, skog, vi åker istället buss genom skog, skog, skog och Peter och jag pratar en stund om gårdagens match mot Djurgårdens IF, vi vann träningsmatchen med 2-0 och det såg stabilt ut.
Vi fick skjuta på matchen eftersom vår spelarbuss fastnade i trafiken i Kungens kurva. En bilolycka stoppade upp flödet, men trots den ofrivilliga tiden i bussen såg vi någorlunda pigga ut. Det var mitt budskap till dem innan uppvärmningen, ”vi är pigga, starka och glada och ska löpa mycket, det är de enda tankarna vi får ha”.
I första halvlek slarvade vi inledningsvis och gav DIF en hel del fina omställningslägen på oss. Men DIF var ej skarpt och tog nästan alltid fel beslut och vi undkom att bli sårade.
Stefan Larsson prickade David Elms panna med ett fantastiskt inlägg och David nicklobbade snyggt in 1-0.
Chansmässigt var det tämligen skralt åt båda håll. Även om känslan var att vi kontrollerade matchen i större utsträckning än vad DIF gjorde.
Vi genomförde tre förutbestämda byten inför den andra halvleken och gjorde sedan ytterligare byten tidigt i andra halvlek. I andra halvlek satte vi 2-0 och i slutskedet var vi närmare ett tredje mål än DIF var en reducering.
Efter matchen var det buss till Hard Rock Café där vi ihop med DIF-gänget kollade på Sveriges match mot Belgien, men det slutade i ett slags antiklimax.
Sverige gjorde ett försök, Sverige klev ut med en vilja att ta initiativ, men det räckte inte riktigt. Intrycket var att för mycket skedde på chans och utlämnandes till individuella stordåd, men när den störste spelaren inte förmådde utföra ens mindre dåd blev utfallet för skralt.
Sverige kom sist i gruppen, gjorde inte ett enda mål av egen kraft och när spelarna säger att det är tufft att skapa målchanser mot så bra lag som Italien och Belgien har de missförstått poängen med mästerskap. Det ska ju vara jävligt bra lag i ett mästerskap!
Vi stannade kvar i Stockholm och morgonen efter höll Fys-Carlén i en återhämtningsträning i en park vid Globen. Jag tog hand om killarna som inte spelade så mycket. Till deras förtjusning. In i hotellets gym, fram med varsin kettlebell. Och sedan fick de köra – så snabbt som möjligt – 21 repetitioner av höga KB-svingar. Sedan 21 repetitioner av burpees. Sedan 15 repetitioner av KB-svingar och burpees. Och sedan 9 repetitioner av KB-svingar och burpees. Utan vila.
När de hade gjort det en gång fick de vila i fyra minuter. För att sedan göra allt en gång till.
Sammanlagt alltså 90 höga KB-svingar och 90 burpees.
Killarna kröp ur gymmet.
Men vafalls, det är ju inte fotboll, tänker du? Nej, men ibland måste man flytta fram mentala gränser och ibland måste man pressa dem fysiskt och av olika anledningar går det inte alltid att vara på en fotbollsplan och använda en boll.
Och nu alltså buss genom Sverige. På väg hem. Med Kent i lurarna. Imorgon är det midsommarafton. Jag funderar på att lägga in extraträning för några av spelarna. Det är nog populärt.