Dagen efter AIK-matchen och jag sitter på kontoret på GFA, jag funderar och planerar, det vankas träningar och U 21-matcher, det såg bra ut i drygt 30 minuter mot AIK, då dominerade vi och ägde matchen och vi gjorde det i kraft av skickliga spelare och Rasmus, Ismael och Romario var formidabla, men Norling och hans stab förändrade AIK rent taktiskt och fick tag på spelet och efter deras kvittering gjorde vi lite för många misstag för att vi ska vara nöjda.
AIK är annars ett trevligt gäng att möta. Tränargänget hos AIK är sympatiskt och jag snicksnackade en stund med Johan Svensson (fystränare), Nebosja och Norling innan uppvärmningen och jag berömde Norling för hans snygga outfit. Nebosja tyckte att jag såg bra ut i skjorta och ni förstår hur gemytligt det var.
Som sagt, första 30 var bra.
Och idag var det restitution för startelvan och jag smög bort till planen bredvid vår, där hade U 19 träning ihop med U 17 och Tobinho drillade killarna som skulle vara på bänken i min U 21-match senare på kvällen.
Jag gillar att se Tobinho i tränarrollen. Jag hoppas att det öppnar upp sig mer ansvar för honom inom sinom tid.
U 21, ja. Vi mötte Helsingborgs IF och jag försöker framför allt lära spelarna att ha rätt tankar i huvudet. Lära dem att de faktiskt bestämmer själva över sina tankar.
Men det är ju en livslång process och går upp och ner, inte minst nu i början, när killarna inte har så stor erfarenhet, och idag gick det mest nedåt.
Jag har tämligen höga krav på dem. Ibland kanske för höga krav. Jag kanske kväver dem ibland. Men vi pratar ofta om det och då är jag självkritisk inför spelarna och idag lyckades jag inte få dem att ha bilden av sig själva som löpvilliga i huvudet. Alla ville ha boll stillastående och även om vi är spelskickliga och ägde bollen ofta blev det i längden förutsägbart. Jag tycker om att ha bollen, men jag tycker lika mycket om att hota motståndarna. Nu ägde vi bara bollen och glömde hota.
Svante Ingelsson dundrade dock in 1-0 och vi hade kontroll på matcbilden.
När jag vid ett tillfälle skrek på domaren klappade en man mig på axeln, ”se upp så att du inte blir utvisad”, sa han och flinade.
Det var Henke Larsson.
Och jag blev en smula imponerad att han hade åkt till Kalmar för att se sitt U 21-lag.
Vi vann med 1-0 och bibehåller vår serieledning.
Men vi var självkritiska i omklädningsrummet efter. Både jag och spelarna.
Vi vill ha mer. Och bättre.