Om jag nu tyckte att förra veckans match mot MFF var en känslomässig tuff sak, hur ska jag då definiera dagens 1-0-seger mot HIF?
Att det fanns ett visst mått av press på oss var uppenbart. Vi mötte HIF, som låg på kvalplats. Vid förlust skulle vi vara direkt inblandade i bottenstrid.
Sådant kan hämma, skapa feghet, kanske berodde vår ytterst svaga insats i matchen på just det.
För vi var riktigt svaga idag. Som lag.
Och man måste vara ärlig – det var stundom en väldigt dålig fotbollsmatch. Många tekniska misstag, inga linjer i spelet, få direkta målchanser. Men av det som fanns av kvalitet var det allt som oftast HIF som stod för. De kontrollerade spelet mer än vad vi förmådde göra och när det uppstod målchanser var det HIF som hade dem. Ett stolpskott i första halvlek och två, tre jättelägen efter paus.
Det var inte det att vi inte jobbade. Det var bara det att vi reagerade aningen för sent hela tiden (vilket gjorde att HIF vann nästan alla lösa bollar) och sedan hade för stora avstånd till varandra. Och i förlängningen gjorde det oss ännu tröttare.
I paus pratade vi om att höja upp nivån, att göra saker och ting bättre och att spelvända (för att få HIF att flytta på sig – nu stängde de oss på ett bra sätt centralt).
Men matchbilden från första halvlek accentuerades efter paus och vi var nästan aldrig med bollen under kontroll på HIF:s planhalva. Om någon från HIF-lägret i det läget hade sagt att ”hey, vi delar på poängen!” hade nog alla med KFF-sympatier accepterat erbjudandet omgående.
Men så fick inhoppande Lumala Abdu tag i bollen och satte ut på Herman Hallberg. Hallberg höll i och skickade in ett fint inlägg till debuterande Machmoud Eid (som bara tränat i en vecka med oss), som lyckades nicka bollen i mål. En av få gånger vi var i deras straffområde.
Då återstod drygt 20 långa minuter.
Efter viss möda redde vi ut det och lämnade Olympia med tre poäng. Det var inte snyggt, det var inte bra, men poängen var livsnödvändiga och ger oss välbehövlig marginal ner till bottenträsket.
Efter matchen blev det kioskstopp en en segerkaffe och det smakar alltid ytterst gott. Även om Peter försökte bringa mig ur fattning.
Han påpekade att han nog hade märkt att jag sneglade på storbildsskärmen under uppvärmningen. Där rullade HIF-mål från tidigare möten med oss. Jag tycktes vara inblandad i princip varje baklängesmål. Och det kunde jag ju inte förneka.
Det var verkligen inte bättre förr.