Det är en märklig känsla. Vi har besegrat Östersunds FK med 2-0, det är en viktig seger, väldigt viktig och vi har segerjublat och sjungit, men ändå sitter vi nu i omklädningsrummet och undrar vad det var som hände?
Hur kunde ÖFK styra matchen så tydligt?
Vi mötte trots allt en nykomling med ett spelarmaterial som på papperet inte direkt skrämmer livet ur oss.
Det är en märklig känsla.
Det borde ju vara vi som styrde matchen, i synnerhet hemma på GFA.
Men det var det inte och det stör oss, irriterar oss.
Trots segern.
Inledningen av matchen var jämn, men successivt började ÖFK få grepp om matchen och de fick det genom sin konsekvens. De flyttade bollen med få tillslag och lockade oss till ytor för att genast byta yta och vi fick flytta framåt och bakåt och även om ÖFK inte skapade några målchanser började jag bli orolig på bänken. För jag såg våra spelares frustration.
Om vi till en början ändå kunde hålla ihop organisationen i sidled, började vi efter en stund spricka upp och ÖFK spelade igenom oss. De visste vad de gjorde och det var fascinerande att se.
Mitt i allt det här, när vi hade svårt att få tag i bollen, exploderade vi i ett fantastiskt anfall som Henri Anier avslutade rasande skickligt och vackert och så var det 1-0.
Och direkt efter fick vi en hörna, som vi misslyckades med, men Ismael vann både förstaduellen och andrabollen och skickade in 2-0.
Det var fyra underbara minuter.
Som gav oss segern.
Det är ju alltid viktigt att ta ledningen och det är ju alltid väldigt trevligt att leda med 2-0 – jag kan inte minnas när vi senast gjorde det – men det blir om möjligt än viktigare mot ett motstånd som ÖFK.
Som tålmodigt kan och vill flytta bollen.
Vi visste att ÖFK inte skulle vika från sina principer i andra halvlek och det blev avsevärt lättare rent mentalt för oss att försöka ligga rätt, flytta, flytta, flytta utan boll med en ledning i ryggen.
En ledning som direkt  början av andra halvlek höll på att försvinna.
För ÖFK hade en boll i kryssribban och sedan ett skott över från nära håll och det kändes oroligt och farligt, men det ebbade ut och vi kunde ordna tre poäng och andas ut.
Dagen efter var det träning klockan 10.00. Startelvan stannade inne i gymmet med Fys-Carlén, jag (assisterad av Jens Nilsson) höll en träning för övriga. Intensiv.
På planen bredvid körde ÖFK-spelarna restitutionsträning.