Årets sista match och vi åkte till Stockholm för match på Friends mot AIK och när vi vaknade i Stockholm på matchdagen var vi glada att vi skulle lira på just Friends. Snö, blåst och minusgrader och då var det gott att veta att det skulle vara tak på arenan och 15 behagliga grader i luften.
För vår del fanns det möjlighet att nå femteplatsen, men vi visste också att med lite otur kunde vi sluta sjua, åtta.

För mig var det också den sista matchen som assisterande. Jag skrev på ett tvåårskontrakt inför 2016, men med en hel del farhågor.
Jag trivdes, som jag tidigare nämnt, som U 19-tränare och jag förstod att det skulle vara tufft för mig att inte få fullt spelrum för mina egna tankar och idéer.

Samtidigt lockade Allsvenskan igen och jag ville se vad jag kunde lära mig som tränare och också se om jag hade det som krävdes för att få spelarna att lyssna på mig.
Jag har i alla fall inte blivit avskräckt av att vara tränare på den här nivån, men att fortsätta som assisterande ett år till var inte ett alternativ. Det gjorde jag klart för Kalmar FF och Kalmar FF lyssnade på mig.

Jag vet att det finns en del som tycker att jag sagt för mycket i intervjuer, att jag varit överdrivet kritisk när jag varit missnöjd och att det på något sätt skulle ha indikerat på att jag och Peter inte dragit jämnt.
Så är verkligen inte fallet.

Eller, Peter och jag har väldigt olika synsätt i många frågor, men det visste vi redan innan och en del i vårt samarbete var att jag skulle vara en motvikt mot det Peter tycker och tänker. För att väga upp.
Det har aldrig funnits några samarbetsproblem.

Att jag sedan fastnat i min egen frustration har stundom varit ett problem, det medger jag. För jag har kapslat in känslan och inte blivit den energigivare till Peter och spelarna som jag önskade vara.
Men det här med att jag sagt vad jag tycker om vårt spel i intervjuer, jag förstår inte hur det kan vara ett problem. Som spelare hycklade jag ALDRIG med vår insats. Var vi kassa, sa jag att vi var kassa. Detsamma gäller som tränare.

Och jag tycker inte att vi varit så bra som vi har potential att vara. Och jag har verkligen en del i att vi inte kommit upp i den nivån. Det har jag varit tydlig med. Jag kritiserar alltid mig själv hårdast.
Ibland har jag verkligen känt att min insats som assisterande varit på gränsen till usel.

AIK på Friends och vi började helt okej. Men det var en avvaktande match, med få maxlöpningar, men så fick Romario yta i AIK:s straffområde och stänkte in 1-0.
Om det var offside? Det tyckte jag onekligen från tränarbänken.

AIK, i sitt 3-5-2, började dock hitta förbi oss för ofta och vi hamnade i brydderier på kanterna, inte minst fick vår vänsterkant jobba hårt när AIK överbefolkade oss där och eftersom AIK hade så breda positioner fick vi väldigt många kvadratmeter att täcka och i förlängningen gjorde det att vi nöttes ner och blev trötta och fick sämre slagstyrka när vi väl vann bollen.
Kanske var det just därför vi gjorde ovanligt många misstag i vårt passningsspel? För att vi var trötta.
På ett sådant misstag kontraslog AIK och kvitterade och även om vi i halvtidsvilan pratade om att musta ut allt vi hade blev det en jobbig andrahalvlek. AIK satte omgående 2-1 på straff och även om vi försökte ge laget vitamininjektioner genom byten var känslan att AIK aldrig blev stressat eller sattes under tryck. AIK hade matchen under kontroll.

De sista minuterna sjön AIK-publiken fram sitt lag och efter matchen var det prisutdelning, AIK fick sina silvermedaljer och jag tackade domarna och pratade sedan med AIK:s fystränare Johan Svensson och assisterande tränaren Peter Wennberg och AIK-duon nämnde att planen på Friends är 68 meter bred, det blir ju en hel del meter att täcka.

Nu buss hem genom ett snöigt landskap och jag har två träningar kvar med A-laget, men parallellkör U 19 från och med i morgon och jag inser att jag blivit väldigt mycket bättre på att lämna saker och gå vidare, jag har tidigare haft en fäbless för nostalgi, men nu tänker jag framåt och även om jag verkligen kommer sakna vissa saker längtar jag också efter att få jobba hårdare med vår akademi och ungdomsverksamhet, det bubblar och sjuder av iver i den delen av Kalmar FF.

Men nu alltså buss hem. Terapi. Lyssnar på det här.

.