Ny helg och ny utbildning och även om det är tufft och ibland segt att åka iväg och liksom inte hinna landa hemma är det ovärderligt att få de där utbildningsmöjligheterna.
Jag tycker att vi inom svensk fotboll ofta utbildar oss för lite.
Jag är ju grymt Verheijen-inspirerad i den bemärkelsen. Han anser ju att fotbollsvärlden är eftersatt, att bekvämlighet råder, att alla tror att de är experter och att det är enkelt att vara tränare och när man väl nått en position är man inte så intresserad av att förkovra sig. Och eftersom de flesta lever efter det här inom fotbollen blir bekvämligheten norm.

Det är ju inte ordagrant så Verheijen har sagt och uttryckt det, det är min tolkning av budskapet.
Hur som helst, jag och Festim, vår hungrige talangutvecklare, satte oss i KFF-bilen vid 05.30 och tuffade sedan till Serneke Arena – vilken anläggning! – i Göteborg för att medverka på Nordisk Tränarkonferens.

På vägen hade vi otroligt bra diskussioner – om fotboll, fotboll och givetvis Kalmar FF.
Väl framme i Göteborg minglade vi en stund med övriga deltagare. Det var idel tränare från Tipselitverksamheten och vi känner ju varandra hyfsat väl. Vissa nickade man till, vissa tog man i hand och vissa fick en klapp på axeln och Patrik Bagarn Rosengren dök upp från Mjällby AIF och det var gott att se honom igen.

Stefan Lundin välkomsttalade, sedan blev det lunch och vi pratade om Kalmar FF 2004, då vi körde med fyra mittbackar i backlinjen; Tobinho, Jocke Lantz, Bagarn och Micke Eklund.
”Det var ingen som kunde trixa till tre i den backlinjen”, skrockade Bagarn.

Efter lunchen var det paneldebatt. Stefan Lundin grillade Lars Lagerbäck, Janne Andersson och Håkan Ericsson och många saker som sades var enkla, tydliga och vassa och vid ett tillfälle ryckte jag till, det var Janne Andersson som berättade att han och IFK Norrköping ansåg att skolan var viktig för unga spelare. Han berättade att Linus Wahlqvist fick specialundervisning så att han hann med att sköta skolan och att han såg ett samband mellan beteende vid sidan av planen och beteende på planen. Det var till och med så att de inte lät spelare som misskötte skolan träna med A-laget. Och, sa Janne, om en spelare började missköta skolan var det lätt hänt att han snart också misskötte fotbollen.
Det var precis mina åsikter i frågan. Jag har nog sagt exakt så i en del intervjuer. Och det var precis det jag har försökt att initiera i Kalmar och det är precis det som jag fått med i vår Akademivision. Det var fantastiskt att höra vår förbundskapten yttra identiska åsikter.

När paneldebatten var slut gick jag förbi Janne Andersson, han såg mig och vi tog i hand och jag berömde hans panelinsats och han svarade att han gillade det han hade läst att jag hade sagt i en intervju, om beteende och skola, det var viktigt, tyckte han och jag sa att jag ska ta med mig det hem till våra spelare, att jag ska ge tyngd åt det jag tjatar om för mina spelare med Jannes ord i ryggen.

Konferensen pågick i tre dagar och Festim och jag var som svampar som sög åt oss allt. Två argentinska tränare, Jose O. Vazquez och Cristian F. Solari, verksamma i Velez Sarsfield och Boca Juniors, visade hur man jobbar i Argentina och jag iakttog noga. Vi lyssnade på Paul McGuinness, tidigare U 18-tränare i Manchester Uniteds och fick berättat för oss vad han ansågs vara framgångsnycklar i talangutveckling och när vi svenska tränarna återsamlades för att summera våra intryck kunde inte jag låta bli att vädra min åsikt, ”är vi inte förbannat bekväma inom allsvensk fotboll?” och det blev knäpptyst.

Efter viss tvekan smög det fram ett visst medhåll och sedan klev Björn Andersson, scout i Bayern München, upp på scenen och då blev det åka av och han bekräftade min åsikt och Festim och jag tog i hand med Björn efter föreläsningen och vi förklarade att han skulle bli vår mentor. Festim tog Björns nummer.

På kvällen satt vi en stund i hotellobbyn och pratade med Håkan Ericsson, vi kom in på detaljer i fotställning i försvarsspelet och en norsk scout nämnde att han tyckte att jag hade varit en bra spelare, men att jag hade kunnat ”springa maraton” också.

När konferensens sista dag inleddes hade de flesta svenska tränarna åkt hem. Festim och jag gnuggade vidare och vi lyssnade på Dag Onpjordsmoen och Per Joar Hansen från Norsk Toppfotballsenter. De inledde med att krasst konstatera; vi är usla. Och varför värvar vi mediokra spelare från utlandet via youtube-videor när vi istället kan satsa på egna talanger?
Och varför jobbar vi inte på ett sätt som vi via forskning kan konstatera fungera när det kommer till att utveckla skickliga fotbollsspelare? Varför har vi så svårt att blicka förbi det som är precis framför oss?
Det var oerhört tydligt och också hoppingivande. Jag fick återigen tyngd bakom mina egna funderingar.

Festim, Per Joar Hansen och jag åt sedan lunch och pratade vidare. Och när Festim och jag satte oss i bilen och åkte hem bubblade vi av känslor och intryck.
Nu tar vi över världen!

En försmak

Via ÖSK:s Jimmy Högberg såg jag att det skulle vara en kurs i Taktisk Periodisering i Motala i januari och jag högg direkt. Det ville jag gå på och jag fick med mig några andra KFF-tränare och vi bokade en minibuss och blev fem stycken som tidigt i fredags körde till Motala.
Johan och Micke från U 16, Tobbe från U 17 och Steglander och undertecknad från U 19 och när vi väl kom fram till Motala var det ett kärt återseende med flera trevliga tränare från andra klubbar som också tänkte gå kursen.

Taktisk periodisering är en träningsmetodik med portugisiskt ursprung och jag har – när jag förkovrat mig i det – gillat sättet som man förbereder sitt lag och leder sitt lag på inom just taktisk periodisering.
Nu ordnade Proffsliv.se en tredagarskurs med Pedro Mendonca och det blev direkt långa teoretiska utläggningar och vi satt från 09.00 till 17.00 i skolbänken och sedan var det ett slitet KFF-gäng som kom till hotellet.

Tobinho och undertecknad delade rum och det var som i fornstora dagar. Tio minuter efter att vi hade fått hotellrumsnyckeln såg det ut som ett bombnedslag på rummet, våra saker låg överallt och när Tobbe stack ut för att springa en runda, gubbsomnade jag.
Sedan åt vi middag, innan vi hade mys på rummet. Framåt 23.30 blev vi kaffesugna och Tobinho ordnade kaffe. Det är kanske den bästa egenskapen med Tobinho, att han alltid vill dricka kaffe.
Alltid, hela tiden.

Jag gillar sammankomster som denna eftersom man pratar fotboll med varandra och man pratar med människor med olika perspektiv än det man själv har och man tvingas reflektera och fundera och sakta tar ens egna idéer ny fart eller riktning. Dagen efter var det ytterligare en lång dag i skolbänken, men jag hann prata en bra stund med Peter Wennberg, AIK:s väldigt sympatiska assisterande tränare.
Vi jämförde arbetssätten i våra klubbar, föreningar och jag måste säga att det är många bitar som AIK gör bra. Och AIK må ha väldigt hög svansföring generellt, men jag har ytterst sällan stött på spelare eller ledare från AIK som privat har samma höga svansföring.

När vi sedan skulle göra egna Macro Principles och Sub Principles kom IFK Norrköpings akademichef Daniel Bäckström och frågade om han fick vara med oss i KFF-gänget och det var klart att han fick det och det blev givande och utvecklande diskussioner om hur vi vill agera i defensiv organisation och offensiv omställning och när klockan närmade sig 18.00 var vi tämligen möra.

Alla utom Jimmy Högberg. ”Jag såg dig inte i gymmet igår? Och inte i morse heller!”
Vafan, här orkar man med nöd och näppe ta en gubbtupplur, då kör ÖSK:s fystränare dubbla pass!

På kvällen gled vi återigen ner på en restaurang nära hotellet och AIK-Wennberg slog följe och vi hade en ytterst trevlig kväll. Vi pratade en hel del om Alexander Isak, Wennberg hyllade Isaks personlighet och den uppbackningen han har hemifrån. Trots uppståndelsen som varit runt Isak under året har han sett till att sköta skolan och det värmde mig att höra. Det är en viktig komponent i vårt eget styrdokument, att våra unga spelare förstår vikten av att ta ansvar för bitar även utanför fotbollsplanen.

Vi tuggade givetvis också en hel del om det här att jag var på väg till AIK 2008 och Wennberg messade en inbiten gnagare att han käkade middag med mig och fick till svar ”hälsa, han hade trivts i AIK!”.
Och AIK hade trivts med mig.

På natten försökte Tobinho hitta klipp på Youtube från Australian Open, hotellet hade inte Eurosport, och när föreläsningen dagen efter hade pauser följde vi Federers match mot Nishikori via Australien Opens officiella hemsida och det kändes på något sätt analogt att följa en livematch på Text TV-vis, via resultatuppdatering.

Att Federer slog Nishikori, efter så lång skadefrånvaro, är otroligt imponerande.

Nytt år, ny säsong och jag messade lite med Nanne Bergstrand, han hade sett en av våra matcher från guldåret 2008 och med några års perspektiv insåg han att vi faktiskt var riktigt bra.
Farten, tempot och mönstret i kombinationsspelet stod sig väl, menade han.
Jag är böjd att hålla med.

Jag såg – av någon outgrundlig anledning – en hel match med oss från säsongen 2007 och drog ungefär samma slutsatser. Vi var bra. Vi spelade snabbt.
Jag är annars tämligen ointresserad av att jämföra det som var då med det som är nu.
Faktiskt.
Jag har genomgått en viss personlighetsförändring där. Jag var tidigare grymt nostalgisk. Det är jag inte längre.
Men om vi ändå gör en jämförelse med låt säga Allsvenskan 2007-08 med idag finns det några saker som blir tydligare.

Fler spelare är bolltrygga idag, fler spelare är bekväma med bollen och det är väldigt mycket större fokus på possession och att äga bollen idag än vad det var då. Vilket gör att det blir på ett sätt långsammare spel. Konsgräsplanerna har också lett till att det är mindre duellspel och också mindre djupledsspel.

Då var Nanne en tränare som betonade farten i det vi gjorde. Vi skulle ha ett passningsspel, men han var väldigt Bielsaaktig i den bemärkelsen att det så snabbt som möjligt skulle gå framåt, vi skulle passera motståndare, slå ut motståndare och skapa målchanser.

Han talade redan 2006 om att vi var tvungna att löpa oftare i hög fart än vad man generellt gjorde inom nordisk fotboll och han anpassade fysträningen därefter.
Jag tycker att det där är intressant. Hur man kombinera den ökade bolltryggheten med effektivitet och löpvillighet. Hur skapar man en spelmodell som spelarna njuter av och som de också förstår och hur skapar man en kultur, miljö och en träningsmetodik som ökar möjligheterna att uppnå allt det här?

I lördags hade vi möte hela dagen med ansvariga inom vår ungdomsverksamhet. Vi sjösatte ett nytt styrdokument, vår Akademivision.
Jag har under flera år skrivit på ett slags dokument som jag – i min drömvärld – hade önskat jobba efter. Jag har bollat med människor vars omdöme jag litar på, de har kommit med förslag, synpunkter och jag har lagt till och ändrat.

Vi har sedan varit några som har känt att vi har behövt något att samlas kring, något att förhålla oss till i Kalmar FF.
Jens Nilsson, Fredrik Carlén, Johan Öhlin, Tobbe Carlsson, Festim Pasho, bland andra och jag började koka ner allt jag samlat på mig till ett förslag, något att starta kring och Fredrik Carlén och Jens Nilsson fick läsa det, sedan Festim Pasho och de gillade det och vi skapade ett begripligt styrdokument som handlar om hur vi i Kalmar FF ska agera. Som tränare, som spelare.
Det sjösatte vi i lördags och det var en stolt stund.
Det blev en hel dag med fotbollsdiskussioner.
Gud, det har jag saknat.

Jul och så nyår och ett nytt år och för vår del, en ny säsong och december har varit en månad av studier och förberedelser och det blev kanske inte så mycket vila som jag hade tänkt, det fanns saker att läsa, saker att förkovra sig i och jag vet att vi tränare är en riskgrupp när det kommer till utbrändhet och det fanns ett långt stycke i kurslitteraturen i Idrottspsykologi som handlade om just det, att tränare och coacher lätt kan hamna i ett beteendemönster där man egentligen aldrig är ledig.
Samtidigt, och det är synnerligen intressant, visar väldigt mycket forskning att det som gör att man hanterar situationer bättre eller sämre beror på perception.

Idrottare som ser det där tuffa och jobbiga och obekväma som en utmaning, som en möjlighet att lära sig lite mer om sig själv klarar allt som oftast av det bättre. Och mår bättre.
Det betyder inte att man aldrig är osäker, nervös eller känner stress och press. Inte alls. Utan det handlar om hur man uppfattar situationen.
Perception, alltså.

Och det gäller ju i livet i stort också.
Det är något jag varit infernaliskt dålig på. Att ta ansvar för hur jag uppfattar situationer. Jag har lätt blivit ett offer.
Samtidigt, sedan jag slutade spela fotboll har jag utvecklat det här. Jag har utvecklat min förmåga att tolka och uppfatta det jag ställs inför som intressant och….givande. Och jag märker att det gör mig lugnare, lyckligare.

Ny säsong, alltså, och vi i U 19 börjar den 8 januari och vi har börjat skapa ett riktigt vasst team. Jens Nilsson, som akademichef och sedan hungriga, drivna personer som ansvarar för lagen under och jag har kunnat börja jaga på dem och peppra dem med artiklar att läsa och undersökningar att ta del av och träningsmetoder att pröva och vi kommer givetvis göra fel, gå fel, men det är exakt det vi ska göra, det är ju det som gör oss bättre. Och vi har ett ansvar gentemot våra spelare att alltid försöka bli bättre.

Och precis innan omstarten eller nystarten för mig och U 19 blev det en vecka på en ö i Atlanten och solen sken, himmelen var nästan alltid blå och efter några dagar kom man in i det mjuka, behagliga och samtidigt som vi låg på solstolar i solen kom rapporter om stormar, kyla och diverse snöigheter hemifrån. I den lilla byn låg en liten, liten fotbollsarena eller snarare idrottsplats och jag tänkte att det är kanske här jag ska bli tränare. Fri mat på den lokala restaurangen som enda lönekrav. Och gratis kaffe.
Ingen dum tanke, ingen dum tanke.