Jul och så nyår och ett nytt år och för vår del, en ny säsong och december har varit en månad av studier och förberedelser och det blev kanske inte så mycket vila som jag hade tänkt, det fanns saker att läsa, saker att förkovra sig i och jag vet att vi tränare är en riskgrupp när det kommer till utbrändhet och det fanns ett långt stycke i kurslitteraturen i Idrottspsykologi som handlade om just det, att tränare och coacher lätt kan hamna i ett beteendemönster där man egentligen aldrig är ledig.
Samtidigt, och det är synnerligen intressant, visar väldigt mycket forskning att det som gör att man hanterar situationer bättre eller sämre beror på perception.

Idrottare som ser det där tuffa och jobbiga och obekväma som en utmaning, som en möjlighet att lära sig lite mer om sig själv klarar allt som oftast av det bättre. Och mår bättre.
Det betyder inte att man aldrig är osäker, nervös eller känner stress och press. Inte alls. Utan det handlar om hur man uppfattar situationen.
Perception, alltså.

Och det gäller ju i livet i stort också.
Det är något jag varit infernaliskt dålig på. Att ta ansvar för hur jag uppfattar situationer. Jag har lätt blivit ett offer.
Samtidigt, sedan jag slutade spela fotboll har jag utvecklat det här. Jag har utvecklat min förmåga att tolka och uppfatta det jag ställs inför som intressant och….givande. Och jag märker att det gör mig lugnare, lyckligare.

Ny säsong, alltså, och vi i U 19 börjar den 8 januari och vi har börjat skapa ett riktigt vasst team. Jens Nilsson, som akademichef och sedan hungriga, drivna personer som ansvarar för lagen under och jag har kunnat börja jaga på dem och peppra dem med artiklar att läsa och undersökningar att ta del av och träningsmetoder att pröva och vi kommer givetvis göra fel, gå fel, men det är exakt det vi ska göra, det är ju det som gör oss bättre. Och vi har ett ansvar gentemot våra spelare att alltid försöka bli bättre.

Och precis innan omstarten eller nystarten för mig och U 19 blev det en vecka på en ö i Atlanten och solen sken, himmelen var nästan alltid blå och efter några dagar kom man in i det mjuka, behagliga och samtidigt som vi låg på solstolar i solen kom rapporter om stormar, kyla och diverse snöigheter hemifrån. I den lilla byn låg en liten, liten fotbollsarena eller snarare idrottsplats och jag tänkte att det är kanske här jag ska bli tränare. Fri mat på den lokala restaurangen som enda lönekrav. Och gratis kaffe.
Ingen dum tanke, ingen dum tanke.