Finaldag i Gothia Cup och skolan vi bodde i började tömmas på ledare, spelare och lag. Merparten hade ju åkt hem och den kaotiska stämningen som hade rätt de flesta dagarna hade stillats.

Men vi var kvar och när vi hade samling kvällen innan var det stolta killar som såg fram emot finalen.

Men som med det mesta är det ambivalent.

Man ser fram emot det och man fruktar det.

Så vi pratade om det när killarna låg på sina luftmadrasser och jag tror att det är skönt för dem. Att prata om det som gör dem nervösa. Vi sa också att vi inte skulle fastna i det där utan göra allt vi kunde för att spela utan hämningar.

Frukost, vila, lite lättsam bollek, lunch och sedan spårvagn till matchen.

Finalen gick på Gamla Ullevi och vi värmde upp på en liten yta strax intill och det kändes bra, det kändes fint och killarna var fast beslutna att göra bättre ifrån sig än när vi mötte turneringsfavoriterna Right2Dream i gruppspelet.

Det var då vi stod med mössan i hand och inte vågade attackera på dem. Vi var rädda.

Jag har varit rädd alldeles för ofta på planen. Jag vill inte att mina spelare ska vara det.

Vi kom ut på planen och Gamla Ullevi var välfylld. Hög stämning. Lineup och nationalsånger. Pulsen steg och jag önskade bara att mina killar skulle våga. Ge sig hän.

Matchen blåstes igång och vilken skillnad det var från gruppspelsmatchen!

Vi var aggressiva, smarta och med ett helt okej passningsspel. Våra motståndare var konfunderade och fick inte alls igång det där vägvinnande spelet som de visat upp tidigare i turneringen.

Efter drygt tio minuter får vi en hörna. Och den nickar Diako Eliassi in till 1-0.

Right2Dream testar oss främst genom långskott, men vi spelar ett uppoffrande försvarsspel och blockerar skott och bryter.

I pausen betonar jag att vi ska skita i resultatet. Viktigast av allt är att vi spelar 60 minuter på det sättet som vi hade kommit överens om. Modigt.

Det gör vi också, men ju längre halvleken lider, ju tröttare blir vi. Eller kanske fegare. Jag vet inte. Men vi börjar ta för få initiativ när vi har bollen, vilket gör att vi tappar den för snabbt.

Right2Dream har dock få målchanser.

Men med en kvart kvar blir det kalabalik i vårt straffområde, bollen far som en flipperkula och till slut hugger en Right2Dream-spelare och sätter 1-1 från nära håll.

Då börjar de tuffa matchandet ta ut sin rätt. Sex matcher på sex dagar på varierat underlag och med risigt käk och nätter på luftmadrasser, men det är lika för båda lagen och det är bara att konstatera; våra motståndare har mer bensin i tanken och orkar längre och oftare. Med åtta minuter kvar slinker en boll in bakom våra mittbackar, en boll vi vanligtvis har kontroll på, men nu har vi fel position och reagerar för sent och Right 2Dreams får ett friläge och sätter 2-1.

Vi orkar inte svara.

Det blir en tung förlust.

I går bloggade jag så här:

”De slog oss i gruppspelet och var klart bättre än oss då. Vi vet att det kommer bli otroligt tufft. Men det jag begär av mina spelare är mod. Motståndarna må vara skickliga som tusan. Vi ska inte ge oss utan fajt. Det är den attityden vill jag se i finalen. Får jag det är jag nöjd.”

Vi fick exakt det.

Gothia Tipselit Trophy har varit en fantastisk erfarenhet. För Steglander och undertecknad. För våra spelare.

Och herregud, vilka fina killar vi har. De har skött sig exemplariskt. 

här.Och om ni vill läsa vad Right2Dream-spelarna tyckte om matchen och om oss, läs här.

Jag stod och snicksnackade med några IFK Norrköping-spelare i korridoren, vi hade slagit dem några dagar tidigare och nu undrade de vad som krävdes för att bli en allsvensk spelare. Jag gav dem några råd och en av dem sa sedan:

– När du spelade stod det alltid på Fotbollskanalen.se efter era matcher: Rydström sågar ditt, Rydström sågar datt.

Jag tyckte det var fyndigt sagt och sa att det stämde. Det var ju nästan alltid domarnas fel. Eller någon annans.

På fredagen vankades semifinal i Gothia Tipselit Trophy. Vi hade tagit in Adam Hellborgs luftmadrass in till Steglanders och mitt rum. Han hade klagat på krasslighet efter kvartsfinalen och vi ville inte ta några risker. Nattens sömn hade inte kurerat honom och vi fick inse att vi inte kunde använda oss av vår speluppläggare.

Men vi såg möjligheterna och det ska verkligen sägas – det är en riktigt bra grupp vi har. Vi har givit dem väldigt mycket egentid och eget ansvar och de har skött det klockrent.

Våra kvällssamtal har varit suveräna. Ett slags terapisamtal. Kanske mest av allt för min del.

Killarna har legat på sina luftmadrasser och lyssnat med stora öron när jag har haft monologer och sedan har Steglander summerat allt med att konstatera att ”jag håller med”.

Matchdagen tog vi det först lugnt. Men sedan samlades vi på den lilla gräsplanen och körde Gris. Det var uppskattat och löste upp en del nervknutar.

På matchgenomgången betonade jag att vi helt och hållet skulle strunta i motståndet. Vi skulle spela vårt spel. Fokusera på vår prestation. Inte jaga något annat. Och ta tillvara på upplevelsen.

Om vi har haft ett mantra under turneringen är det – fokusera på det egna spelet.

Vi har tidigare lyckats si och så med den biten. Vi har låtit omständigheter och motståndare begränsa oss, men vi har hela tiden pratat om det här i gruppen och Steglander och jag har försökt att göra dem medvetna om att de faktiskt själva kan styra över det här. De kan styra över hur de vill ta sig an en utmaning.

Och mot BP visade killarna att man vågar och kan.

Det var visserligen ingen sprudlande attackfotboll. Men vi spelade kompakt försvarsspel, där spelarna värderade situationerna fint och när vi vann bollen slog vi nästan aldrig i väg den på måfå (jag har i det närmaste förbjudit det, det är det värsta jag vet) utan behöll den inom laget.

Femte matchen på fem dagar satte dock sina spår. Slitna spelare hade inte alltid kraft att fylla på i straffområdena och det kryllade inte av heta målchanser. Vi hade emellertid aningen lättare att ta oss fram i banan med vårt passningsspel, BP:s attacker startade ofta med en längre boll.

Men matchen fick avgöras på straffar.

Den här gången stod Elias Eriksson i vårt mål och kunde se BP missa två av sina fyra straffar. De hann aldrig lägga sin femte straff eftersom Anton Maikkula, Elof Nelson, Svante Ingelsson och Gustav Eriksson Söderström redan hade slagit in sina.

Det betydde avancemang till final och där väntar hela turneringens gunstlingar, Right to Dreams.

De slog oss i gruppspelet och var klart bättre än oss då. Vi vet att det kommer bli otroligt tufft. Men det jag begär av mina spelare är mod. Motståndarna må vara skickliga som tusan. Vi ska inte ge oss utan fajt. Det är den attityden vill jag se i finalen. Får jag det är jag nöjd.

Efter segern i kvartsfinalen hade vi en ledig eftermiddag och kväll och vi passade på att åka in till Göteborg och äta och sedan kolla på två av de andra kvartsfinalerna som spelades på Heden.

Right to Dream är poppislaget och drar fulla hus. Drygt 6000 personer var packade på Heden när killarna från Ghana besegrade Newcastle med 1-0. Det var en rättvis seger.

I den andra kvartsfinalen som vi såg besegrade BP Hammarby med ett sent 2-1-mål. Vi kollade lite extra på just den matchen eftersom vi skulle få möta det segrande laget i vår semifinal. Båda lagen hade spelskicklighet och fart med bollen.

Efter fyra matcher på fyra dagar och till det risigt käk i skolmatsalen (som vi med alla möjliga medel har försökt förstärka) och nätter på luftmadrasser i svettiga klassrum är det naturligt att kropparna börjar bli trötta.

Och det är också ofrånkomligen så att spelare blir skadade och får skavanker under en sådan här turnering.

Det har vi nu.

Men vi får försöka göra det bästa av situationen. Och när en spelare är borta ger det chansen till någon annan.

När Steglander och jag stannade till på Konsum nära Kålltorp och stod och valde vilken kvargsort vi skulle ha märkte jag att det stod en kille bakom oss. Jag gick åt sidan och sa att han kanske visste vad han ville ha och kunde gå före. ”Jag blev starstrucked” sa han och jag blev orolig att han var ironisk.

Men det var han inte och han tackade för allt jag hade gjort.

Och så finns det de som säger att fotbollssupportrar är hårda och elaka.

Jag får ständigt bevis på motsatsen.

Det är jag väldigt tacksam över.

Vi mötte Falkenbergs FF i kvartsfinal i Gothia Cup och vi var det spelförande laget i första halvlek. Vi kunde tämligen enkelt ta oss in på FFF:s planhalva, men vi gjorde det för långsamt och tempofattigt. Vilket fick som följd att vi inte utnyttjade de möjligheter som fanns.

En bit in i första halvlek fick vi emellertid straff. Som vi dessvärre missade. Strax därefter rullade vi upp FFF och Anton Maikkula skickade in ett stenhårt inlägg som Gustav Eriksson Söderström mötte med vristen på bortre stolpen, men FFF:s målvakt gjorde en briljant räddning.

Efter paus var det som om FFF säkrade upp. De gick ner och spelade 4-5-1, spelet blev mer tillknäppt och FFF satsade framför allt på fasta situationer.

Hugo Lundberg gjorde sin första match för oss i turneringen och han hanterade alla inlägg på ett bra sätt.

Ju längre matchen led, ju mer försiktiga blev båda lagen.

Jag hade önskat att vi hade vågat attackera, att vi hade vågat släppa loss all den talang och förmåga som vi har – men vi vågade inte.

Matchen gick till straffar.

Jag valde ut mina fem skyttar. Anton Maikkula, Elof Nelson, Adel Ziarat, Adam Hellborg och Svante Ingelsson.

FFF började skjuta. Hugo läste skytten och räddade. Perfekt start. En räddning direkt gjorde FFF-spelarna osäkra. Maikkula var stensätter och vi hade ledningen.

FFF satte sin andra straff, Elof satte vår andra.

FFF satte sin tredje, vi missade vår tredje.

Då var ställningen oavgjord.

FFF:s fjärde straff var bra. Men Hugo sträckte ut och räddade.

Adam Hellborg slog in vår fjärde straff och nu var vi i ledning.

När Hugo räddade FFF:s femte straff var segern klar.

En detalj; innan matchen igår gjorde jag en intervju på innerplan. Jag var rolig. Jag var briljant. Jag var som vanligt. Idag kom arrangörerna fram innan match och jag utgick från att de ville snacka med mig igen. Men icke. De ville hellre prata med Johan Steglander.

”Ja, ja, ni gör det på egen risk, han är ju mer av en raggare än vad jag är”, muttrade jag.

Som straff för att Steglander snor mediautrymme för mig beordrade jag honom att köra lite extra fys med mig och avbytarna när vi kom tillbaka till Kåltorpsskolan.

Han måste veta sin plats.

I morgon vankas det semifinal. Antingen mot Bajen eller mot BP.

Match på Heden, den tredje och sista matchen i gruppen och vi mötte Right to Dream, fjolårsmästarna från Ghana.

Men först torftig frukost och halvhjärtad husmanskost till lunch i skolmatsalen och sedan tog vi spårvagnen till Heden och det var folk överallt, det var liv, det var stoj och vi blev nog lite tagna på sängen. Vi hittade en yta att värma upp på, men folk gick i vägen, några spelare ville gå på toaletten, men hittade ingen och det var allmänt stökigt, men jag försökte betona att vi skulle fokusera på det vi tränade på nästan dagligen och inte låta oss störas, men förstod att det skulle bli svårt.

Innan matchen blev jag intervjuad av Emelie Ölander, som var matchspeaker. Jag kollade mig runt omkring och det var riktigt fin inramning, säkert 5-6000 personer på läktarna.

Plötsligt saknade jag att själv spela inför en sådan publik.

Det var gruppfinal och Right to Dream var tvunget att vinna. Vi kunde klara oss vidare från gruppen även vid förlust.

Det ska sägas – Right to Dream är ett väldigt bra fotbollslag. Det går undan när de spelar fotboll. De löper snabbt, de är aggressiva, när de tar sig in i en duell gör de det för att vinna boll och samtidigt är de bollskickliga.

Fast motståndarna kan vara allt det där.

Vi ska ändå spela vårt spel. Agera så som vi kan. Ta initiativ. Hela tiden försöka. Och försöka. Igen och igen.

Men det gjorde vi inte idag. Vi lät oss begränsas. Av inramningen och av motståndet. Vi lät allt det där göra oss sämre än vad vi är.

Det stör mig som fan.

Mer än att de gick in fult i luftduellerna och utsatte mina spelare för våld mot huvudet. Den biten ska domaren stävja, men det hade han inte förmågan att göra.

Men som sagt, jag stör mig mycket mer på att vi inte vågade vara det lag och att vi inte vågade vara de spelare vi har förmågan att vara.

Vi fick stryk med 1-0.

Men gick ändå vidare, som bästa tvåa.

I morgon väntar kvartsfinal på Heden, mot Falkenbergs FF.

Då tar vi nya tag.

Jag var en smula missnöjd med vår insats i första halvlek mot IFK Norrköping. Jag tycker vi var fega. Vi pratade dock om det i pausen, spelarna och jag.

I andra halvlek var det klart bättre.

Vi kunde flera gånger såra Peking i djupled och Gustav Eriksson Söderström satte 1-0, Svante Ingelsson 2-0 och även om Peking reducerade med en kvart kvar kunde vi ha hyfsad kontroll och vinna med 3-1 (det tredje målet satte Isak Magnusson, efter briljant förarbete av Ingelsson).

I morgon väntar en riktigt tuff match mot Right to Dream, en fotbollsakademi från Ghana. De vann ifjol och har tydligen kvar många spelare från det laget.

Jag såg lite när de spelade 3-3 mot IFK Norrköping. Deras spel höll hög klass.

Jag hade vissa synpunkter på domaren i dagens match. Nivån skiftade och bedömningarna var märkliga. Hon hade inte heller någon större hjälp från sina assisterande domare.

Dock – efter matchen pratade jag med en kille som jobbar för Tipselit. Han sa något i stil med att jag högljutt hade protesterat mot domaren eftersom det var en kvinnlig domare.

Jag hade inte ens reflekterat över att det var en kvinnlig domare. För mig är det en bra domare. Eller en mindre bra domare. Jag struntar högaktningsfullt i könet på domaren. Och jag protesterade högljutt ett par gånger eftersom domarinsatsen idag var mindre bra.

Sedan kan man undra om jag ska protestera mot domaren. Nej, det kanske jag inte ska. Eller borde. Samtidigt skyller jag aldrig vår egen insats på eventuella misstag från domaren. Spelarna får aldrig ha det som ursäkter.

På kvällen blev det Liseberg. Min dotter Tuva var med. Men eftersom jag ogillar karuseller fick Johan Steglander bita ihop och åka med Tuva. Fast jag vågade mig ner i Flumriden. Och jag fick mersmak. Och innan vi gick hem testade jag Lisebergsbanan. Jag har i hela mitt vuxna liv trott att magen skulle vända på sig om jag åkte en berg och dalbana. Men icke. Det var en piece of cake.

Där ser man.

Om ni vill läsa ett objektiv referat om vår seger mot IFK Norrköping – läs här.

Gothia Cup för oss i U19. Eller i alla fall delar av oss. P 17 Elite är en inbjudningsturnering och det är dels utländska lag och dels de bästa svenska lagen.

Men eftersom det är P 17 får inte alla våra U 19-spelare vara med. Inga 96:or. Och bara två 97:or får vara med i Gothia-truppen.

Så det är 98:or och 99:or som dominerar och vi tog bussen från Kalmar vid 07.30 och kom fram till skolan vid 12 och det var ett litet klassrum som vi tilldelades och jag minns ju hur det var förr när man var på cuper eller läger, alla hade liggunderlag och om det nu var någon som hade luftmadrass tog det ett dygn att pumpa upp luft i den. Luft som sedan snabbt pös ut.

Nu langades det upp enorma åbäken till luftmadrasser. Någon hade till och med en dubbelsäng. Och alla blåstes upp genom att man kopplade in dem till ett eluttag.

Det redan minimala klassrummet var plötsligt för litet. Steglander och undertecknad fick inte plats.

Som tur väl var lyckades Steglander snacka till sig kartrummet intill. Så vi tog vårt pick och pack och installerade oss  där och fick det tämligen behagligt.

Efter en skabbig skollunch förberedde vi oss för turneringens första match.

Vi skulle ta oss an norska Lilleström och jag ville ha revansch från förlusten på Fredriksskans 2006, då Lilleström slog oss i Royal League med 2-0.

Det blev en liten promenad, sedan spårvagn till Valhalla och väl där försökte vi hitta en liten yta – som inte bestod av asfalt – för att värma upp på. Vi hittade en gropig gräsplätt, men gillade läget.

Sedan gick vi ut och körde över Lilleström.

Vi satte tidigt 1-0 och trummade sedan vidare. Bra presspel, kompakt lag och många målchanser och matchen – som spelades 2 x 30, vanns med 6-0.

Imorgon väntar emellertid tuffare motstånd. IFK Norrköping. Som är kanske bäst i Sverige i klassen. Peking spelade 3-3 mot fjolårsmästarna Right to Dream från Ghana.

Förresten, Steglander, den som gjort flest matcher i Kalmar AIK, men som alltmer får ett rött hjärta, råkade i förbifarten avslöja att han hade varit i Göteborg och kollat på Kalmar FF:s SM-final mot Örgryte IS 1986. ”Men berätta inte för någon!”

Kan ni läsa här.

Match mot AIK och jag skrev en text i Sportbladet om hur det i Kalmar med omnejd känns att just AIK kommer på besök.

Ni kan läsa den här.

Annars var det en varm och het dag och kanske fokuserades det en aning för mycket på just det. Att det var just varmt och hett. Och att det till slut blev självuppfyllande för spelarna. Det är varmt och det gör mig trött och när jag är trött blir agerandet slött.

Nebosja Novakovic hade twittrat innan matchen: ”Bästa Kalmarminnet. Tunneln på Rydström och skott i krysset! Han var dock alltid bäst i Kalmar!”

Jag minns den där situationen. Det var 1999, på Fredriksskans. AIK spelade gruppspel i Champions League och hade mött Arsenal på Wembley onsdagen innan. Nu kom de till Kalmar och Fredriksskans och vi hade förhoppningar om att de skulle vara slitna och trötta.

Vi började formidabelt och satte tidigt 1-0. Men AIK tuggade sig in i matchen och en bit in i första halvlek fick Novakovic bollen utanför vårt straffområde, jag gick på för att störa honom, men han petade bara bollen retfullt mellan mina ben. Jag tänkte ”fan!”, men kände att det ändå var lugnt, hela backlinjen var ju bakom. Jag vände mig om och hann se att Novakovic drog i väg ett skott. Bom! Otagbart bakom Petter Wastå.

Annars var mitt intryck av Novakovic att han inte bara var en fantastisk lirare utan också jobbade hårt i defensiven och ofta backcheckade från ovansidan.

I spelargången innan gårdagens match kom Novakovic fram och hälsade och jag sa att det var roligt formulerat av honom. Han log och sa att han måste försöka vara lite rolig ibland.

Jag gillar honom.

Kevin Pavey kom också fram. Han tyckte jag såg stilig ut och jag sa att jag måste ju göra det nu när jag inte längre är på planen och kan sparka honom i huvudet. När han spelade i Öster 2013 och vi mötte dem i Växjö ledde vi med 2-1 i slutminuterna. I en duell råkade jag träffa Pavey i huvudet så att han började blöda. Jag påminde honom om det nu och han skrattade.

”Jag försökte mörka för domaren att jag blödde så att jag inte skulle behöva kliva av planen, vi hade ju hörna. Men han upptäckte det till slut!”, sa Pavey.

Jag gillar också Pavey.

Matchen i sig blev låst. Tja, ibland blir det så.

När man trodde att det var så varmt som det kunde bli var det som om någon skruvade upp termostaten. Och denna någon hade skruvat upp det rejält.

38 grader visade termometern.

Så vi sökte oss ner mot vattnet, mot havet och det var i vattnet, i havet som svalkan fanns, men allt är ju relativt, för någon direkt svalka var det trots allt inte, det var säkert 27-28 grader i vattnet och när det kom en vindpust kom också den utan svalka, det kändes snarare som om någon hade startat en varmluftsfläkt. Och satt den framför oss.

Varje människa borde bo i ett land som när det lamslås av väderlek så är det inte på grund av snöstormar och skit. Utan av värmeböljor.

I landet söderut visades inte Sveriges matcher i U 21-EM. Det rapporterades inget om det på nyheter. De spanska TV-kanalerna visade hellre en turnering med Barcelonas P 12-killar. På riktigt.

Och de tyska kanalerna fokuserade på sitt damlandslag.

Men jag har givetvis fått rapporter. Hyllningar (med all rätt), men också någon polare som jämförde Sveriges spel med Greklands i EM 2004. Försvarsinriktad. ”De var utspelade nästan varje match!”

Det vet jag ingenting om.

Men imponeras över lagets moral. Och inte minst den mentala utvecklingen. Att ta klivet från lillebror till att ta hem allt är en utveckling som få behärskar.

Och apropå lillebror och utveckling.

Wimbledon är i gång.

Dustin Brown är en skön lirare som kuskat runt på touren i många år. Ett tag hankade han sig fram genom att åka mellan turneringarna i sin van. I dag slog han Rafael Nadal. The great Nadal!

Och han gjorde det genom att attackera Nadal.

Spanjoren är visserligen inte vad han en gång var.

Men det är mäktigt att se Brown lägga ner en drake av Nadals kaliber.

Segern genererade i 77 000 pund för Brown. Så han kan skippa bilen ett tag framöver.

Jag hittar bara det här klippet från matchen. Men där får ni en del smakprov på vad Brown är kapabel till.

Och här har ni hans presskonferens efter matchen.