Det ska hela tiden ursäktas och krypas och det är klart att det ibland är på sin plats. Att ursäkta och krypa. Men inte hela tiden och oavkortat.

Nu är det Zlatan Ibrahimovic som tas i örat och han blir ordentligt tagen i örat.

Jag är sällan överdrivet positiv till Zlatan. Jag älskar vissa bitar av honom – som spelare och offentlig karaktär – men jag ogillar lika många.

Jag är väl en av få människor som inte gillar hans bok. Jag tycker det blev ett ensidigt självförhärligande. Tänk om Zlatan hade vågat vara öppenhjärtig och ärlig, då hade det kunnat bli otroligt bra.

Det är lite som Offsides Henrik Ekblom Ystén skriver i epilogen i den nyutkomna boken om Klas Ingesson:

”Klas var sugen på en biografi men också tydlig med vad han ville:

– Någon hyllande bok som bara beskriver min karriär från Ödeshög till Lecce är det ingen jävel som vill läsa. Det får inte bli någon Zlatanbok om hur jävla bra jag var.”

Träffsäkert.

Men när det handlar om efterspelet till PSG:s förlust mot Bordeaux i franska ligan den gångna helgen är jag på Zlatans sida.

Zlatan var förbannad efter slutsignalen, sa några mindre väl valda ord, bland annat att han under ”15 år har jag aldrig sett en sådan domare i det här skitlandet. De förtjänar inte inte ens PSG.”

Alla gick i taket. Och krävde Zlatan på ursäkt. Domarbasen Eric Borghini. Idrottsministern Patrick Kanner. Och premiärministern Manuel Valls var chockad.

Till slut föll  Zlatan till föga. ”Jag vill be om ursäkt om folk har tagit illa upp.”

Herregud! Om nu någon tar illa upp över vad Zlatan sa i affekt efter en fotbollsmatch är det ett större problem än att Zlatan sa som han sa.

Är det tiden vi lever i eller har det alltid varit så? Att vi är så förtvivlat ängsliga att vi inte ser klart? Och kräver ursäkter och krypande för icke-saker.

Vi borde spara det där till riktiga frågor, riktiga saker. Till när det verkligen är på sin plats.

DN:s Axel Björklund skrev bra om fenomenet med ängslighet. Men då handlar det om publicistisk ängslighet. Men detsamma går att applicera på Zlatan-gate.

Olof Lundh bloggar också om det. Ni som ser Superlive tror att han och jag alltid är oense. I den här frågan är vi inte det.

Och angående Zlatan. När högerextrema Nationella frontens ledare Marins Le Pen attackerar honom, då vet han att han inte är helt fel ute..

Två av mina spelare – Herman Hallberg och Oskar Engström – fick följa med A-laget på träningsläger i Spanien och förutom att vi ville skicka med två spelare som vi tror på och som vi menar kan bidra på träningar och matcher även i A-laget är det viktigt för oss tränare att spelarna också klarar av skolan på ett bra sätt.
Det gör Hallberg och Engström.
Det har varit si och så med den biten ett tag i Kalmar FF.
Inom föreningen har vi talat om betydelsen av utbildning, men samtidigt har vi aldrig efterlevt det fullt ut. En A-lagsträning har alltid gått före en ung spelares lektion i skolan.
Att spela på elitnivå innebär påfrestningar och om man sedan är så duktig att man är landslagsspelare i sin årskull och samtidigt är med i en allsvensk A-trupp kommer man automatiskt missa lektioner. Men man kan fortfarande se till att man i alla fall klarar av skolan, att man får godkända betyg.
Utifrån mitt perspektiv handlar det om vanor och beteende. Att nöta in en noggrannhet i allt man gör som man har nytta av som fotbollsspelare. Det handlar också om att bredda sig som person, att bredda sina livsmöjligheter och det handlar också om att öva sig i att ta instruktioner, utmana sin begrepps- och koncentrationsförmåga.
Jag skulle kunna räkna upp ytterligare anledningar.
Jag är inte ensam om den här synen. Tittar vi på de bästa akademierna i världen har de samma holistiska angreppssätt. Instruktörerna i de ledande akademierna i världen anser att de har ett ansvar och att det ansvaret betyder att de ska ge sina spelare mer än bara fotbollskunskaper.
I Kalmar FF har vi varit för slappa. Vi har släppt igenom ett slappt beteende. Låtit individer slarva med sina vanor. Men vi har börjat förändra det.
Sedan finns det alltid undantag. Individuella fall där verkligheten ser annorlunda ut, där det inte går att applicera det här synsättet till 100 %. Men det ska i så fall vara just undantagsfall, ej regel.
Kalmar FF:s grundsyn måste vara att våra spelare ska klara av skolan. Och om de inte gör det måste vi erbjuda lösningar, hjälp och stöttning.
Bara då kan vi anse att fullgjort våra uppgifter.

A-laget åkte alltså till Estepona på träningsläger och några A-spelare undrade om jag skulle hänga med, men nej, nej, det skulle jag inte och jag hade inte heller något sug efter det. Faktiskt.
Jag tyckte emellertid alltid om träningsläger. Den inrutade tillvaron.
Och Estepona är bra. Ett härligt hotell med en fin spa-avdelning som jag utnyttjade varje dag när vi var där. Men nu fick de åka utan mig.
Så när Svärd försökte trycka ner en taktiktavla i hårdplast i sitt handbagage (och jag skrattade lagom rått åt honom) planerade Steglander och jag kvällens träningspass med U 19 och vi prioriterade spel, vi ville ju se de två brasilianska spelarna så mycket som möjligt och Max, 20-åringen, visade riktigt fin vänsterfot och passningsblick och när våra spelare började vänja sig vid de brasilianska spelarnas annorlunda rörelsemönster och agerande uppstod nya, fina kombinationer och jag fick minnesbilder från när Dede, Fabio och Cesar började komma in i vår träning, när de började blomma och när vi andra började förstå hur de ville spela, vilka synergieffekter som uppstod och hur vi gjorde varandra bättre.
Jag såg det där nu och jag nickade gillande till Lasse Lindell, som hjäper Breno och Max.

En sak som jag alltid gillade med Fabio, Cesar och Ari var att de betonade vikten av balans i laget. Offensiv OCH defensiv. Hur de var väldigt tydliga med att visa sin uppskattning för mig som bolljagare, bollsamlare och defensiv gnuggare. De förstod att jag var en förutsättning för deras offensiva blomstring. Precis som deras offensiva blomstring var en förutsättning för mitt defensiva jagande.
Jag nämnde det här för Lindell.
– Fabio håller dig högt. Han anser att du är den bästa defensiva mittfältaren han spelat ihop med.

(Fabio attackerade Malmö FF:s Elanga i hemmamötet mot MFF 2004. Jag försökte stoppa honom. Jag lyckades med nöd och näppe. ”Men det vara bara för att jag fick kramp i båda vaderna”, sa Fabio efter. Jonas Eriksson visade ut Fabio. Men vi vann med 1-0.)

Gulp. Fick jag just en av mitt fotbollslivs största komplimanger? Fabio, som lirat i stora brasilianska lag (Atletico Mineiro, Corinthians, Botafogo, Flamengo) och som var på gränsen till brasilianska landslaget? Han tyckte alltså att jag var den bästa defensiva mittfältare han spelat ihop med. Kan jag önska mig något mer? Nope.

Superlive och en sväng till Stockholm och Olof Lundh måste ha druckit något starkt till kaffet för han var verkligen på gång, han var het och han högg på allt och vi hade roligt, vi hade trevligt och när vi efter många timmar ramlade ut ur studion var vi möra och trötta och Hussfelt och jag tog en burgare på en större hamburgekedja och sedan blev det – nästan – direkt hemfärd till Kalmar.
Quickstep.

Oj, oj, oj. Jag tror att Fredrik Virtanen satte ord på det som jag inte ens själv visste att jag tyckte.

Virtanen skriver om Let´s dance, läs här.

Det har skrivits om det lite här och var. Vi ska testa två unga brasilianska spelare.

Max (1995) och Breno (1996) från Fortaleza. Det är via Ari Ferreira som kontakter tagits. Ari lirade ju hos oss 2006/07, gick sedan till holländska ligan och lirar nu i ryska ligan. En otroligt bra spelare. Som alltid kallade mig Capitano och som även flera år efter att han hade lämnat Kalmar FF gav min dotter Tuva presenter när han hälsade på i Kalmar.

Nu var Breno och Max i Kalmar ihop med Lasse Lindell, som tidigare hjälpt oss med brasilianska spelare. En parantes är att Lasses son, Christian, spelade David Cup-tennis för Sverige den gångna helgen.

Hur som helst, Lasse visade en liten videosnutt som Ari hade spelat in åt mig. Där han hälsade till mig, han kallade mig inte längre för Capitano utan Coach. Han hoppades jag skulle ta väl hand om de två brasilianska spelarna och så hälsade han till Tuva.

Breno och Max ska nämligen träna med mig i två veckor. Vårt A-lag åker på träningsläger i Spanien i dag och då passar det bra att Breno och Max får slussas in i vår fotboll lite varsamt hos mig.

Eftersom nästan alla mina spelare – minus sju stycken – lirade i det kombinerade A/U 21-laget som mötte FK Karlskrona på Gasten fick Breno och Max börja med ett kort och lättsamt träningspass. Passningsövning, Rondo och så lite avslut och spel.

Det är två oskolade killar. Men med en klurig förmåga att hitta offensiva lösningar i låsta situationer. Men vi får de det lite tid innan vi gör en bedömning.

Matchen mot FK Karlskorna, då? Jag är nöjd med vad de unga killarna presterade. Det var småtrevligt och bolltryggt. Men det syntes att det var ett juniorlag (mer eller mindre) mot ett seniorlag. För trots stort bollinnehav och övertag hade vi svårt att få riktig spets på våra anfall. Vi hade inte alltid en klar bild över vad vi ville göra med vårt bollinnehav.

Men på det stora hela såg det okej ut. Inte minst stressade vi FKK till mängder av misstag och felpass och det är en sak som vi jobbat hårt med.

Årets andra tävlingsmatch för oss i U 19 och vi tog oss an Öster och när vi i Kalmar FF tar oss an Öster blir det alltid prestigefyllt. De på förhand givna styrkeförhållandena sätts ur spel. Matcher mot Öster lever sitt eget liv.

Mina killar var antingen nervösa eller överskattande av sig egen förmåga för det var Öster som tog tag i initiativet i första halvlek. Öster accepterade att bara gnugga på i defensiven, mina spelare ville ha boll och spela passningsspel. Så Öster fick ett övertag, medan mina spelare bara fick frustration.

Vi rättade till det där i pausen. Jag sa vad jag tyckte, spelarna fick säga vad de tyckte och sedan gick killarna ut och visade att de har förmågan att förändra en matchbild.

Och de förändrade den genom att acceptera en köttig matchbild och ta fajten.

Till slut vann vi med 2-0.

Att det sedan i lokalnyheterna vinklades som om det var jag som vände matchen (eller snarare mitt snack i pausen) behöver vi inte orda så mycket om. De flesta förstår att så inte var fallet. Det är nästan aldrig på det sättet. Vi tränare säger givetvis saker till våra spelare innan matchen och i pausen och efter. Om nu vår första halvlek var svag borde det också varit mitt ansvar. Om nu det var min förtjänst att vi spelade bättre i andra halvlek.

Givetvis var det spelarna som såg till att vi vann matchen.

Ja, ja, hur som helst.

För övrigt tycker jag att beståndet av konstgräsplaner i Kalmar är under all kritik. Det är nästan så att man börjar längta efter grusplaner. En bra stenmjölsplan är fan bättre än en sliten konstgräsplan.

Foto av Jan Nordström. Från ett styrketräningspass på GFA.

Van Morrison och Bobby Womack. 2015. Man blir glad. Lyssna här.

Fjolåret var ett tungt år för Kalmar FF. A-lagets spel präglade hela organisationen. Och som jag antytt tidigare, det var inte bara spelarna som underpresterade, ledarstaben hittade inte heller rätt.

Skälen är hundratals. Men som jag också antytt – generationsväxlingen i föreningen – bland spelarna OCH ledarna – satte djupare spår än vad många hade trott.

I år är det bättre. Ledarstrukturen är tydligare och vi tränare har ett bättre samarbete. I fjol var det nästan vattentäta skott mellan de olika lagen. Nu pratar jag dagligen med Svärd och Jens, vi stämmer av, diskuterar och sedan har jag dialog med tränarna under mig och även om det bara är i sin linda finns det nu en helt annan vilja och förståelse för att vi måste ha någon form av gemensamhet i verksamheten.

Den fanns nog, på något sätt, naturlig och självklar tidigare. Det gemensamma. Ronny Nilsson var ordförande, Nanne var ansvarig för A-verksamheten, Kjell Nyberg för allt annat (med Jens Nilsson som nestor i Tipselit) och tillsammans hade de tre (fyra) formella och informella möten och diskussioner och allt det här skapade en tydlighet. En tydlighet som kanske inte alltid var beräknad eller uttalad. Men den kom av diskussionerna och mötena.

Det fanns en aspekt till. Nilsson x 2, Nyberg och Nanne hade kanaler till spelarna. Vi var några stycken som hade antingen Nyberg eller Nanne som tränare på seniornivå i nästan 15 år. Ur det skapades en samförståelse och det utvecklades en tillit. Tränarstaben visste att vi spelare inte skulle hugga dem i ryggen. De visste att vi skulle prägla de som kanske var tveksamma.

Det förstärkte känslan av tydlighet.

Den konstellationen finns inte kvar och vi måste jobba fram en ny tydlighet.

Tydligheten måste genomsyra HELA föreningen. Från de minsta pojklagen och hela vägen upp. Där ligger den största utmaningen.

För vi måste komma fram, fullt ut, vad vi står för. Vad vi vill stå för. Jag är övertygad om att det måste finnas en vision – eller snarare filosofi – i en förening. Och då inte enbart vinna det och det senast ett visst årtal.

Jag börjat också hitta min roll. Den första tiden i fjol höll jag en låg profil. Kände av. Så känner jag inte längre. Jag har alltid varit en spelare som haft åsikter om Kalmar FF långt utanför planen och nu finns det möjligheter att påverka på riktigt. Inåt och på djupet.

Kalmar FF har gjort väldigt mycket bra och gör väldigt mycket bra. På seniornivå, men också på ungdomsnivå.

Utvecklingen när det gäller akademin och ungdomsverksamheten har varit explosionsartad och där har Robert Lövenklev, Jens Nilsson och Kjell Nyberg, bland andra, gjort ett jättejobb.

I mitt lag kryllar det av landslagsspelare. I 98-landslaget har vi till exempel fyra spelare med i 20-mannatruppen. Spelare som jag hade i min U 17-trupp när jag började som tränare (Svante Ingelsson lyftes dock snabbt upp) och som nu är med mig i U 19-truppen.

Jag var på många sätt en egoistisk spelare – eller, jag är på många sätt en egoistisk människa – som äregirigt och missunnsamt sällan unnande andra spelare framgång. När jag nu ser de här unga och hungriga fotbollsspelare nå framgångar känner jag en stolthet. Jag trodde inte jag skulle kunna känna så. Känna en sådan stolthet för något som inte handlar om mitt eget fotbollsspelande.

Men man utvecklas…

Och så har det givetvis att göra med att jag ser dem – i viss mån – som mina spelare. Min egoistiska ådra har ju inte försvunnit bara sådär…

Samtidigt är det de själva som tagit dem dit de är. Jag och de andra tränarna kan bara försöka vägleda dem.

Vi vet samtidigt att pojklandslagsspelare inte är detsamma som lyckade seniorspelare. Men det är en indikator på att nivån är hög på vår verksamhet.

Den allra viktigaste frågan för föreningen – som jag ser det – är hur vi ska kunna fortsätta hålla hög nivå på ungdomsverksamheten och Akademin. För det är därigenom som vi kan skapa en tydlighet, en identitet som sedan genomsyrar hela föreningen. Och i dessa ekonomiska tider är det en förutsättning att kunna få fram egna spelare av tillräckligt god kvalitet. Att värva breddspelare är i längden för kostsamt.

Det svåra är emellertid att väga kortsiktighet mot långsiktighet. Supportrar, sponsorer älskar unga spelare från den egna verksamheten. Samtidigt vill de ha snabba lösningar och framgångar här och nu. Det är en omöjlig ekvation.

Att jobba med talanger och unga spelare kräver långsiktighet. Investeringar man gör i dag kan ta fem, tio år innan man ser resultatet av.

Och vi är i en situation där vi behöver göra just det. Långsiktiga investeringar. Utbilda ledare och tränare. Köpa loss ungdomstränare från deras jobb (så att det finns möjligheter till förkovran, fortbildning och formella och informella möten tränare sinsemellan). Och, framför allt, investera i träningsfaciliteter. I dagsläget har Kalmar FF ingen egen träningsplan som vi äger. Vi styr inte över våra egna träningstider (om vi pratar om hela föreningen).

Men som sagt, det är investeringar som inte är sexiga. Som inte får rubriker i lokalpressen. Som inte säljer några årskort. Nu. Men kanske på sikt. Det är bara det att vi har så svårt att se nyttan av det som inte omedelbart går att konkretisera.

Första tävlingsmatchen med U 19 (eller Tipselit, som det i ”folkmun” heter) och vi åkte till Värnamo för att möta deras dito.

Värnamo är känt för att få fram många duktiga spelare, men kanske är det just nu urmjölkat. För både vi och U 17 vann komfortabelt mot IFK Värnamo.

Fast det handlar först och främst om utveckling. Så jag skulle, rent teoretiskt, kunna vara nöjd trots en eventuell förlust. Om det fanns nyttiga läxor att göra. Eller om prestationen var bra.

Mot IFK Värnamo var prestationen bra.

Jag har vissa tankar som jag vill att mitt lag ska stå för på planen. Vissa nyckelord som vi ska träna och spela efter. Sedan tänker jag givetvis hela tiden på vad vi som föreningen står för. Och eftersom mina killar tränar med A-laget titt som tätt och förutom U 19-laget också spelar matcher i U 21 (och så småningom, förhoppningsvis, ska upp permanent i A-laget) måste jag ju vara synkad med Peter Svärd och Jens Nilsson. Och det är jag.

Jens och jag har en bra relation sedan länge.

Och Svärd är omöjlig att inte tycka om. Både som person och tränare.

Och utifrån alla dessa parametrar gjorde vi en bra insats mot IFK Värnamo. I snöblandat regn visade killarna passion och spelglädje och saker vi tränat på de senaste veckorna fungerade och gav utdelning.

I slutet av matchen åkte Herman Hallberg på en våldsam tackling och jag visade mitt missnöje till domaren. Efter matchen kom en Värnamo-ledare fram och sa ironiskt att en ”sådan tackling har väl du aldrig gjort?” och jag svarade att jag faktiskt inte höll på med sådan skit på planen. Jobbig och ettrig, ja visst, men aldrig fult och våldsamt.

Men jag vet att många har den bilden av mig som spelare.

Missvisande, om du frågar mig.

Superlive, igen, och vi var en smula revanschsugna. Efter förra veckans sändning kände vi oss aningen besvikna. Vi hade inte samarbetat i studion, vi hade inte backat upp varandra och vi var otydliga i arbetsfördelningen. Det ville vi ändra på.

Det var returmöten i Europa league och jag måste säga att jag är svar för EL. Inte minst när turneringen kommit så här långt. Det är många högklassiska lag, högklassiska matcher och det är ändå tämligen oförutsägbart.
Förra veckan kom jag till sändningen i sista sekund, den här gången var jag framme i god tid och vi hann prata oss samman och när sändningen sedan kickade igång – i princip fem timmar som löper oavbrutet för oss – kände vi oss fina och harmoniska. Och eftersom det den här gången var inplanerade kaffepauser fanns det ingenting mer jag kunde önska mig.
Även om det var Olof Lundhs pulverkaffe som erbjöds. Men när det gäller kaffe är vad som helst-kaffe bättre än inget kaffe.

(Hussfelt sminkad. Jag osminkad)
I vanlig ordning var det ris och ros i Twitterflödet. Jag kikade bara till det ibland, det är Emelie som ansvarar för att ha koll på vad som skrivs om Superlive i de sociala medierna och det är märkligt vad folk hakar upp sig på. Sa vi så borde vi sagt si. Och sa vi si borde vi sagt så.
Fotbollsmässigt blev det en riktigt fin kväll. Tyvärr grumlades det av oroligheter både i Kiev och i Rotterdam och jag pratade en del om mina egna erfarenheter från just Rotterdam. Vi mötte ju Feyenoord i Uefa cupen 2008.
Det var också en sådan sak som några tittare störde sig på. Att jag talade mycket om mig själv och Kalmar FF. Och visst, jag är ju självgod, det är ingen hemlighet. Samtidigt är jag med i studion för att relatera många saker till mina erfarenheter som spelare. Och Europa Leauge är en turnering jag är van vid. Att jag sedan överdriver paralleller till mig själv i allmänhet och Kalmar FF i synnerhet är ju utfört med glimten. Om vi nu lirat mot Feyenoord på The Kuip i Rotterdam i Europa Leagues föregångare, Uefa cupen, ska jag då inte relatera till det då? Om jag var tittare hade jag velat att det skulle ske.
Sedan var det ju en aning komiskt att det i går fanns många aktörer som vi mött och besegrat. Preudhomme, tränare i Club Brügge (som då tränade belgiska Gent, som vi slog med 4-0 på Fredriksskans 2008), Young Boys (som vi slog på GFA med 1-0 2012) och så nämnda Feyenoord (som vi slog på The Kuip med 1-0 2008).
Givetvis höll jag tyst om att vi också fick däng då och då.

Ja, ja, vi var nöjda efter sändningen och Jeppe Hussfelt skjutsade mig till mitt hotell. Innan vi skiljdes åt passade vi på att ta en burgare på en stor hamburgekedja och musts ut de sista reflektionerna från kvällen. Ett bra slut på en bra kväll.

Här kan ni se ett kort sammandrag från kvällen.

En av Kalmar FF:s bästa mittbackar genom tiderna. Kanske den allra bästa.

Men framför allt en fantastisk person. Visserligen aningen disträ, men det kompenserar han med ett synnerligen stort hjärta.

Tobinho!