Det skulle bli storm och det blev storm och när det blåste som mest var det som om huset skulle lyfta eller i alla fall taket och jag fick flera gånger kliva upp för att se så att inte Tuvas studsmatta hade blåst ner i havet och det tog tid innan jag fann ro, det var som om mitt inre rördes upp av stormen eller om det var filmen vi såg tidigare på kvällen, Birdman, som inte lämnade mig ifred, men till slut kom lugnet och sömnen och det blev en slö söndag och jag var som Johnny Cash, tacksam över ett par skor som verkligen känns sköna på fötterna och för fåglarna som sjunger för honom när han stiger upp på morgonen, är inte det själva essensen av tillvaron, det är när man känner så som det är som mest självklart och jag tänker vidare på det här med tankar, jag vill verkligen bli bättre på att vara herre över dem och inte utlämnad till dem, jag läser Daniel Kahnemans Tänka, snabbt och långsamt, och jag kommer nog behöva några år för att läsa ut tegelstenen, men när jag läser i den ger den mig nya insikter och jag hade kanske vissa av dem på känn, men det är ändock upplivande, som det här med prajming, att man mentalt kan bearbetas och att den bearbetningen och påverkan sker undermedvetet.

”Prajmingeffekten ter sig många former. Om tanken på EAT råkar finnas i ditt medvetande (vare sig du är medveten om det eller inte) kommer du att känna igen ordet SOUP snabbare när det sägs med en viskning eller skrivs med ett svårläst typsnitt.”

Vi kan alltså förberedas mentalt.

Och prajming är inte begränsat till begrepp och ord. Vi får helt enkelt ”acceptera den främmande tanken att ens handlingar och känslor har förberetts av händelser som man inte ens är medveten om.”

Till och med enkla, vanliga gester påverkar våra handlingar och känslor.

”Du förstår varför den vanliga uppmaningen att ´agera lugnt och vänligt oavsett hur man känner´ är ett väldigt gott råd: man har stor chans att bli belönad med att känna sig lugn och vänlig på riktig.”, skriver Nobelpristagaren Kahnemans.

Jag som alltid känt som jag har känt. Som om det varit ristat i sten och omöjligt att förändra. Och utifrån den rådande idrottspsykologin (som håller på att förändras) istället lärt mig att trycka undan eller härda ut.

När jag egentligen borde försökt förändra det som förberett handlingarna och känslorna.

Det här är insikter som gör att man istället för att vara utlämnad till känslor får bättre styrsel på det.

Men som Daniel Kahneman skriver i boken, problemet är att så mycket är utanför vårt medvetande och även när vi tror att vi vet, vet vi inte.

Jag antar att vi får försöka veta mer.

Har tuffat fram på sparlåga, både fysiskt och mentalt och just som jag skriver ”fysiskt” och ”mentalt” tänker jag att jag måste sluta särskilja de två åt, det hänger ju ihop, holistiskt, det är bara det att alla år som fotbollsspelare lärde mig att bli ypperlig på att trycka undan allt som störde de vanliga rutinerna och ni vet att jag varit omåttligt stolt över det faktum att jag under 21 säsonger i Kalmar FF:s A-lag missade blott två matcher på grund av sjukdom (en 1997 då jag hade körtelfeber och en 2008 då jag hade influensan) och i princip inga träningar. Jag tränade och spelade – alltid.

Men det är klart att det kanske berodde på ett beteende som inte alltid var så sunt. Och att fortsätta på det sättet när jag inte längre är fotbollsspelare är kanske inte att rekommendera. Men vanor är svåra att bryta. Men jag har en ambition att komma bort från att särskilja det fysiska från det mentala, jag har en ambition att bli mer holistisk och jag lyckas i några timmar, kanske någon dag, sedan är jag tillbaka i de gamla tankemönstren och tvingas börja om.

Jag är alltså fortfarande krasslig. Snart två veckor nu. Jag körde ett lättare träningspass – 15 rundor av Cindy – i måndags och efter det blev jag sämre.

Jag vet, jag vet, man ska inte träna när man är krasslig. Men min erfarenhet har lärt mig att ibland behöver man testa kroppen. Otaliga gånger har faktiskt krassligheten försvunnit när jag ansträngt kroppen. Andra gånger har det blivit sämre, men då har det i alla fall blivit en förändring. Så blev det nu. En förändring. Till det sämre.

Så det blev läkarbesök, koll i halsen, konstaterande av halsfluss och nu är jag bättre, piggare. Dock fortfarande inte helt kry. Och kanske är det så att jag faktiskt tillåter mig, tillåter kroppen att läka mer genuint än annars. Låter tillfrisknandet ta längre tid. Hade jag haft en träning eller match snart hade jag antagligen knycklat ihop krassligheten, förträngt den, låtsats som om den inte fanns.

När jag skriver det inser jag hur bisarrt ett sådant beteende är.

En liten del av mig njuter av att få vila, en större del av mig längtar efter att få träna, jag njuter, jag får dåligt samvete, jag blir förvirrad och jag kollar dagligen Crossfit Kalmars hemsida för att se hur dagens Wood ser ut och jag avundas de som kan ösa på allt de har, de som kan gå upp i rörelsen, aktiviteten eftersom det är så välgörande och jag tänker på vad Raymond Verheijen (ni vet den där holländske föreläsaren/fystränaren/ledarcoachen som jag lyssnade på), han menade att känslor är tankar, med andra ord, se till att tänka bättre.

Jag måste bli bättre på att tänka bättre.

Och så samtidigt – vansinnesdåd i Frankrike. Som är omöjligt att förstå eftersom det utförs utifrån premisser som tillhör en skala som merparten av oss – oavsett religiös tillhörighet – inte ens kan begripa existerar.

Ulf Lundell skriver kort och koncist på sin blogg.:

Det är fullt drama i Frankrike, ja i hela världen. Jag vet inte vad vi ska göra med allt det här. Det känns bara djävligt. Såg en hel del teckningar från den franska tidningen i Expressen idag. Ja, det är rått och plumpt, men det måste få finnas. Blasfemin måste få vara verksam. All religion som blir politik är inte religion längre. Religiöst förtryck, det är vår tids värsta gissel om nu nazism kommunism och allehanda USA-stödda diktatorer var det förr.

Som sekulariserad uppvuxen i ett sekulariserat land, ja sekulariserad värld nästan, känns det rätt kvävande att tvingas in i det religiösa skåpet igen.

[…]

SD:s Björn Söder på sjätte plats på listan över förra årets värsta antisemitiska yttringar. Om jag kommer utrikes, hur ska jag då förklara att den där antisemitiske pajsaren i folkdräkt sitter som 2:e vice talman i Sveriges Riksdag? Gott kanske ändå att dom underliggande tankegångarna, filosofierna blottläggs.

Jag måste säga att jag gillar att Lundell har börjat blogga. Sisådär tio år efter det var som hetast.

Vi är ju några som kört på länge. I Fotbollssverige har vi Ekwall (som firar tio blogg-år) och Olof Lundh. Jag själv har bloggat i åtta år, drygt.

Men Lundell struntar i vad som är inne och ute. Han bara kör. En stor inspiratör.

Läs Ulf Lundells blogg här.

Ni kan läsa den här.

Och lyssna på några av plattorna här.

Och lyssna på några av de bästa spåren från 2014 här.

Semestervecka i Amadores, Grand Canaria, bokades och man bokar inte solsemester på Kanarieöarna sent i december utan farhågor. 2011 hade vi maxflyt. Vindstilla och inte ett moln på en vecka. I fjol samma sak.

Så vi borde ha vetat bättre. Och övergivit ett framgångsrikt koncept och i stället sökt lyckan någon annanstans. För sannolikheten att vi skulle kunna trumfa åren innan var obefintlig.

Resan till Kanarieöarna blev en pärs, Tuva kände sig inte pigg, hon fick feber och hosta, men var en fin liten kämpe och bet ihop.

I planet ner märkte vi att Tuva inte var den ende som var krasslig. Det hostades, snörvlades, nös och ojades överallt och jag började känna att något fick fäste i min kropp, jag tog två Panaodil, men det hjälpte inte och vi kom fram och solen sken och jag ville så gärna att det skulle vara som de tidigare åren, en obekymrad vecka under den gassande solen, men jag kunde inte negligera den där ledvärken, den där feberfrossan och när Tuva, matt efter resan, ville vila en stund på hotellrummet gjorde jag henne sällskap.

Jag var som klubbad.

Ni vet hur det är. Man kör på i 110. Man bara öser. Jag trivs i det livstillståndet. Men det är kanske inte alltid optimalt. När det nu var semester, tid för återhämtning tog kroppen verkligen chansen.

Förra året tränade vi nästan varje dag på semestern. Tanken var att vi skulle göra något liknande i år också.

Träningskläderna förblev liggande i resväskan.

Febern steg i min kropp, det blev 39 grader flera dagar i följd, Tuva repade sig inte heller riktigt, hon var matt i pälsen och sliten. Det där kala hotellrummet, med en TV som saknade fjärrkontroll, blev vår plats.

Snart hade även Henke däckats.

Övriga tycktes klara sig. Emma, Ottilia och Isabel hade immunförsvar som smedar.

Men slets mellan hopp och förtvivlan rent vädermässigt. Visst var det sol, men inte som åren innan. Och det blåste. Och så var vi alltså sjuka. Vem skulle bli näst på tur?

Misär.

Jag var krasslig hela veckan, jag är fortfarande krasslig och jag har inte tränat på nio dagar. Det har inte hänt sedan jag hade körtelfeber 1988.

Och när vi trodde att det inte kunde bli så mycket värre gick vi på restaurang. Det var den sista kvällen innan hemfärd. Vi skojade med galghumor att vi under semesterveckan hade upplevt de flesta sinnestillstånden och de flesta sjukdomstillstånden, men man ska inte säga sådana saker. Det kan alltid bli värre. När maten kom in reste sig Ottilia upp. ”Jag mår illa.” Och maginnehållet kom upp.

Det blev taxi till hotellet och en kväll med kräkningar.

Dock.

Vi pratar om feber och magsjuka här. Sätter man in det i ett större sammanhang var det givetvis inte synd om oss. Semestervecka, inga måsten och det sjuka inskränkte sig alltså till hög feber och magsjuka.

Och att jag inte kunde träna på över en vecka, det är tämligen kraftiga I-landsproblem.

Julafton är överstökad och överflödets förbannelse har släppt sitt bastanta grepp om oss. Herregud, vad vi konsumerar!

24kalmar.se med BG Svedjenäs i spetsen hörde av sig och undrade om jag kunde vara med i 24kalmars.se:s lag på Annandagen och möta Eliassis Allstar. Matchen skulle vara en uppvisningshistoria innan finalen i Annandagscupen i Sporthallen och jag gillar 24kalmar.se, jag gillar Eliassis och jag gillar innefotboll. Men jag tvingades tacka nej, till BG Svedjenäs förtret. Jag kunde dock se matchen på webben – hela turneringen sändes på 24kalmar.se! – och såg 24kalmar.se hämta upp ett 0-3-underläge (och total utspelning!) och sedan också kvittera till 4-4 med matchens sista spark, för att till slut vinna på straffar. En synnerlig orättvis seger. Eliassis Allstar bjöd nämligen stundom på fotbollsgodis.

Och jag tvingades också utebli från Eliassi Futsal.

Eliassis Futsal är en härlig kompisturnering som anordnas av Zana Eliassi, Peiman Eliassi och Jangir Maddadi och jag älskar initiativet. Futsal, en sporthall, musik och alla är välkomna och jag skulle vara med i Akademikerna, som bestod av en hel del profiler. Som nämnda Zana Eliassi, mannen med skägget att dö för, och Rasmus Sjöstedt, ex-KFF och numera Falkenbergs FF.

Men dottern fick hög feber och trots att jag hade köpt nya skor och kände mig i toppform fick jag lämna återbud. Som substitut fick jag – när dottern piggnat till – köra ett härligt pass på gymmet. Jag tvingade med Rasmus Sjöstedt och hans lillebror Emil Sjöstedt (IFK Berga) och när vi var klara kröp de ut från gymmet.

Och nu när julen ebbar ut är det läge för er att lyssna på det senaste poddavsnittet av Rydström & Nilsson. Som gästas en kortis av Tobias Eriksson. När han agerar julklappsbud åt mig. En fin kille.

2014 är snart över, mitt första år som icke-fotbollsspelare sedan 1981.
Det gick bra, det gick bättre än vad jag hade befarat och även om det fanns stunder då det kändes märkligt att jag inte var involverad på planen när Kalmar FF spelade hittade jag snart en ny roll.
Först som U 17-tränare och nu som U 19-tränare.

Det är en ära att få efterträda Jens Nilsson. Som klivit upp som assisterande i A-truppen, men innan dess ansvarade för U 19 i många, många år och gjorde ett grymt bra jobb. Han hade Nanne Bergstrand ovanför sig och det var kanske inte alltid den enklaste att ha just där. Men Jens utbildade spelare på ett eminent sätt (effekten ser vi inte minst på lokalfotbollen, där nivån höjts) och inte ens spelare som tvingades lämna Kalmar FF hade något illa att säga om Jens som tränare.

Just nu är vi emellertid lediga. Även om det ständigt planeras och förbereds och det är en hel del nya roller i organisationen och alla positioner ska sätta sig, men om vi lärde oss någonting av det turbulenta 2014 är det att vi måste prata mer. Med varandra. Och komma bort från konsensusviljan.
Det är inte så farligt om vi tycker olika. Inte så länge vi uttrycker det på ett konstruktivt sätt.

Lediga, alltså. Då var det först Elmarnas julfotboll, den här gången i Emmaboda sporthall och David fick dra ett stort lass eftersom Rasmus var sjuk och Viktor spelade match med AZ. De två var saknade, men vi fick ändå till riktigt fint spel, även om ett av lagen (läs Davids) spelade aningen cyniskt och låg på kontringar mest hela tiden. Medan det andra laget (läs mitt) spelade bländande passningsorienterad fotboll som fick publiken att tjusas (nu fanns det visserligen ingen publik, men ändå). Givetvis segrade den cyniska fotbollen.

Några dagar senare kom Viktor hem från Holland och vi bokade två timmar i tennishallen. Först lirade David och jag en stund och vi hade inte lirat sedan i somras. Då på grus och då med något så ovanligt som en seger för undertecknad. Men medan jag hade tappat all form hade David konserverat sin på ett ypperligt sätt och han dundrade in servar och jag fick knappt chans att slå på bollfan. När Viktor dök upp fick jag ett välbehövligt avbrott, David kom ur rytmen och resten av tiden var det någorlunda (nåja) jämnt.

Marcus Leifby listar några av årets TV-händelser.

Och Robert Laul listar händelser från fotbollsåret.

Det började som ett skämt eller i alla fall som något utan egentligt allvar, Olof Lundh Instagrammade om att han lirade plattor på Riche, Kallskänken-Martin (eller om det var jag) undrade när han kom och lirade plattor på Kallskänken i Kalmar och vi förväntade oss nog inget svar.
Kabom! Omedelbart replikerade Lundh, ”jag kommer, när kan Rydström?” och plötsligt var det där skämtet en realitet.

(Lundh letar efter rätt skiva)

Vilket bara var trevligt. För Lundh och jag skulle lira plattor ihop och vi döptes, av Lundh, till DJ Kollektivet och Lundh packade ner ett gäng CD-skivor, tog bussen (!) till Kalmar och sedan åt vi middag med Martin ochdiskuterade den kommande DJ-insatsen.

Ekwall skrev aningen syrligt om att Lundh, i en allt hårdare bransch, breddade sin repertoar och det fanns de som undrade vad Lundh skulle till Kalmar att göra. Men jag tycker det säger en hel del om Lunds okomplicerade sida. Han har inga problem att åka buss till Kalmar och bjuda på sig själv. Det handlade inte om att fakturera en massa stålar – Martin stod för upphälle och mat/vätska, thats it – utan om att umgås med Martin och mig. Komma bort en stund. Göra något annorlunda.

”Vi tar inga fångar!” skanderade Lundh och hytte med näven, ”vi spelar bara det vi själva gillar, om folk lämnar lokalen skiter vi i det” och vi kom överens om att vi skulle vinna tillsammans och förlora tillsammans.
Några ledstjärnor var att vi inte skulle spela Aviici eller Swedish House Maffia och att vi absolut inte skulle ta önskningar. Det följde vi benhårt.

Kallskänken var fullbesatt och vi hade kommit överens om att spela varannan låt och Lundh inledde formidabelt med Blå Tågets Staten och kapitalet och jag jag följde upp med The Specials A message to you Rudy och när jag sedan valde att bli politisk – ett gäng lokala Moderatpolitiker var på besök – slängde jag på Ebba Gröns Beväpna er.

Hybrisen började drabba oss, vi kände oss oövervinneliga, ingen kunde röra oss, besegra oss och när 24kalmar.se frontade sin nyhetssida om vår spelning fanns det ingen återvändo.

”Det här är en politisk spelning, det är en protest mot SD i krogmiljö”, sa Lundh till 24kalmar.

Men det är ju alltid när det är som bäst som det är som farligast. Känslan av att äga världen fick Lundh att glömma bort vårt koncept – ”vi vinner tillsammans och vi förlorar tillsammans”.
Och i stället för att stötta varandra började Lundh såga mina låtval och hylla sina egna, ”2-0 till mig, du kör bara säkra val, du spelar sarg ut!” vrålade han och när hans låtval mötte skepticism i lokalen saknade han självkritik, ”Kalmar är inte redo för mig än!”.

Jag försökte påminna Lundh om DJ Kollektivets grundfilosofi, det där om att vinna och förlora tillsammans, men storhetsvansinnet berusade Lundh, som replikerade ”I live by the sword och die by the sword!”.

Vi öste på i fyra timmar och inte ens när rökmaskinen körde igång brandlarmet och brandkåren kom på besök slutade vi.

24kalmar.se undrade om det var en engångshändelse. Hell no, Lundh hade redan innan den numera legendariska Kallskänskenspelningen fått förfrågan från Riche. Från Kalmars Riche till riktiga Riche.

Det blir till våren.

Framtiden ligger utstakad för DJ Kollektivet.

Rydström & Nilsson har spelat in ett nytt poddavsnitt. Lyssna här.