Spelare och ledare samlades i vårt taktikrum, Svante och Borstam förklarade för oss att Hasse Eklund inte längre var huvudtränare i Kalmar FF och oavsett hur man ser på det är det ett misslyckande.
Först och främst för Hasse själv.
Men också för spelartruppen. Som spelare har man alltid ett stort ansvar när en tränare tvingas lämna.
Och också för Kalmar FF. Det är vi som rekryterat Hasse Eklund, det är vi som trott att han skulle kunna få Kalmar FF att ta ytterligare ett steg.
Allt det här var Svante Samuelsson tydlig med på mötet och han var också självkritisk.
Jag tycker att det är sunt.
För det återstår väldigt mycket arbete. Och det löser sig inte av sig själv bara för att Hasse Eklund är sparkad.

Men det är alltid business as usual. Killarna gick ut och tränade efter mötet, vi ledare hade ett kort möte om vad som behövdes göras kortsiktigt och sedan gick vi till arbetet.
Krasst.

Jag och Fredrik Carlén (U 19) träffade Roland Nilsson, legendarisk försvarsspelare i Blåvitt, HIF, utomlands och landslaget och nu förbundskapten för P 16-landslaget (vi i KFF har tre spelare där). Han ville diskutera hur vi skulle kunna göra svensk ungdomsfotboll bättre. Han ville höra vår synpunkter, få veta hur vi jobbar och sedan ville han skicka med oss några nya tankar. Det var ett givande möte och Rolle Nilsson fick oss att tänka i lite nya banor.

Men jag glömde tacka Rolle för att han fick in oss på Brolins krog efter Fotbollsgalan 2007. Vakterna kände inte igen oss, men Rolle hade förbarmade över oss. ”De lirar i Kalmar. Släpp in dem.”

Tränarutbildning i Växjö i dagarna tre och jag hann knappt hem från träningslägret i Barcelona med Akademin innan det alltså bar i väg igen.
Bas-utbildningen för elitspelare och jag var inte ensam från Kalmarlägret; Jocke Lantz, Stefan Larsson och David Elm gick den också.
Så vi tog en KFF-bil och tuffade mot Växjö.

Programmet var hektiskt och tajt, men också givande och vi blandade teori med praktik och jag hamnade vid ett skönt bord; Stefan, Johanna, Sebastian Castro Tello samt giganten Mattias Asper.
Asper och jag fann varandra direkt. Vi har egentligen aldrig snackat med varandra. Trots att vi båda är från Blekinge och trots att vi mött varandra otaliga gånger på planen. Men det är ju så det är, man hälsar flyktigt, tjafsar lite och sedan stöter man inte på varandra igen förrän nästa match.

Det var nästan det som var bäst med dagarna i Växjö. Att man lärde känna många som man tidigare haft en hel del förutfattade meningar om.

Asper tar plats. Både fysiskt och mentalt och han är bufflig, högljudd, ifrågasättande och något av en besserwisser, men han är samtidigt snäll, rolig och äger härlig självdistans. När han gör något, gör han det fullt ut och på de praktiska passen i Tipshallen – när vi två och två tilldelades olika träningsövningar att ansvara för – gick han fram som en furie. Ja, alltså inte när han själv agerade tränare och instruerade en övning. Utan när han var utespelare. Övriga i gruppen agerade nämligen träningsgrupp och var alltså spelare som utförde övningarna.

Asper skulle vinna. Hela tiden. Och han hade en förmåga att alltid tilldöma sig själv segern. Oavsett vad det gällde. Och oavsett om han förlorade. Bollen var inte inne, bollen var ute, det första målet räknades inte eller räknades allt han gjorde och jag iakttog honom med förtjusning. Det där påminde om någon jag kände. Någon jag kände väldigt väl. Mycket i Aspers personlighet på planen är sådant jag hittar hos mig själv. Och jag var ju inte sen att haka på. Asper skulle inte få dominera oemotsagd. Så jag högg tillbaka. Konstant. Och i spelmoment jagade vi varandra. Och när han stod i mål och jag stänkte in mål hånade jag honom. Allt det här triggade i gång övriga i gruppen och vi slet som djur på planen, tjafsade om domslut och utropade oss själva till segrare.

Det var underbart.

På utbildningen trängdes idel bekanta ansikten, spelare jag känner eller mött. Några mer välkända än andra, Som Daniel Tjernström, Teddy Lucic, Mathias Florén, nämnda Asper, Johan Arneng och Magnus Wikström. Men också aningen mindre profiler, som, för att nämna några, Johnny Lundberg, Patrik Ingelsten, Daniel Nicklasson, Richard Spong, Sebastian Castro-tello, Jesper Westerberg och Emra Tahirovic. Fyra kvinnor medverkade också – Madelene Göras, Johanna Bryhagen, Therese Nilsson och Rebecca Johnson. De hade jag, av förklarliga skäl, aldrig mött på fotbollsplanen, men jag hade både Madde och Johanna i min grupp och båda visade sig snabbt vara riktigt duktiga.

Eftersom alla spelar eller har spelat på hög nivå blev det hög klass på träningarna. Det var ett nöje att spela ihop med dem. Jag rycktes verkligen med och kände mig pigg och fräsch och även om ljumskarna var en aning stela när den tredje dagen inleddes, blev jag snart varm i musklerna och kunde jaga Arneng som en aggressiv iller. Arneng var dock en aning halt, Asper hade dagen innan kapat hälsenan av Arneng i en uppvärmningsövning.

Vi körde en spelbreddsövning och när Arneng förgäves letade spelalternativ – mitt gäng låg helt rätt i positionerna – sa jag att det var som ”att möta DIF på Stadion 2007, Arneng hittar ingen att passa” och efter att Asper haft en övning som handlade om att driva bollen in i en yta och jag drev och drev och drev sa Arneng efter övningen att Asper verkligen hade en framtid som tränare, ”det måste han ha om han kan få Rydström att driva bollen i en sådan fart, det har jag aldrig sett honom göra tidigare”. Arneng funderade lite: ”Jag har inte ens sett Rydström driva bollen framåt tidigare.”

När det vankades avslutningsövning utmanades jag av HBK:s Jesper Westerberg. Jag antog utmaningen. Flest mål skulle bli bjuden på valfri dricka senare på kvällen av förloraren.
Asper stod i kassen, men kunde inte göra något när jag stänkte in ettan. Och inte något när jag satte mål nummer två. Som följdes av ett tredje mål. Jag vann komfortabelt och fick min dricka.

Lektionerna pågick från 08.00 till 20.00, men sedan pustade vi ut i hotellets restaurang och det blev trevliga samtal. Asper berättade om hur det var när han kom till AIK. Ingen förstod vad han sa på sin väldigt breda Listerländska. Limpar hade omgående sagt till Asper att han ”inte fattar något av vad du säger, du måste snacka engelska”. Så Asper fick snacka engelska.

Det var fint att prata med spelare som upplevt liknande saker som en själv. Magnus Wikström (som precis avslutat sin karriär som lagkapten i ÖSK), Mathias Florén (som är abdikerad lagkapten i IFK Norrköping) och främst Daniel Tjernström (som slutade i fjol, efter många år som AIK-kapten). Våndan över att sluta, befrielsen över att sluta, ledsamheten, glädjen och ingen av oss hade tagit beslutet helt själv, vi hade samtliga fått signaler från våra föreningar, klubbar, men samtidigt kände vi oss färdiga.

Ambivalenta känslor.

Florén spelar dock fortfarande, fast han är numera endast en träningsspelare i IFK Norrköping. Han är inget alternativ som startspelare. Däremot ingår han i tränarstaben i Peking.

Jag frågade Tjerna om han jobbade i AIK. ”Nä, inte längre. Jag hade en tjänst på kansliet direkt efter jag lagt av. Men sedan blev tjänsten överflödig.”

Vi pratade ett bra tag. Om hur det känns att vara startspelare, kapten, den det byggs kring, till att bli inkallad till tränaren dagen innan en match, ”i morgon börjar du på bänken”. Skammen, vad det gör med självkänslan.

Sedan konstaterade Florén, jag och Tjerna att det var jävligt skönt att slippa innan-matchen-ångesten. Den saknade ingen av oss.

Fredag och lägrets avslutande dag och vi fick strålande sol, vindstilla och drygt 23 grader. Jag tänkte tanken som jag alltid tänker när jag är på läger i Spanien – varför bor man året om i Sverige?
När man kan bo i ett land som har dagar som dessa i november?

Vi inledde dagen med den vanliga frukostbuffén. Som ägde en imponerande mångfald. Jag siktade in mig på de amerikanska pannkakorna, de stekta äggen, toasten och kaffet och ni förstår ju att jag var tvungen att röra på mig senare under dagen med ett sådant kaloriintag.
Fast jag var inte värst bland ledarna. Fredrik Carlén blev beroende av chokladmunkar under veckan i Santa Susana. Han åt minst två till frukost. Och till lunch. Och till middag. Och till kaffet efter lunchen och middagen. Och så någon innan läggdags.

Det sägs att han försökte bryta sig in i restaurangen efter midnatt när sockerberoendet red maran med honom.

Fredagens träningsaktiviteter för killarna bestod av tävlingar. Först en prestigefylld fotbollstennisturnering, sedan sex fotbollsliknande stationer. Träffa ribban, göra mål, fotbollsgolf, armhävningar, chippa in i cirkel och jonglering.

(Övervakning)     – Foto: Casper Nyberg
Det hettade till rejält, många ville visa framfötterna och samtidigt fick vi ledare se hur killarna samarbetade. Vissa grupper var fantastiska, andra grupper var inte lika fantastiska.
Senare på kvällen blev det prisutdelning och John Håkanssons gäng tog storslam.

Efter tävlingarna tog vi det lugnt vid poolen. Killarna bredde ut sig på solstolarna och de våghalsiga slängde sig i poolens kalla vatten, med höga skrik som följd.

Också Steglander och undertecknad passade på att lapa sol. Stegen i något som mest liknade tangakallingar.

Efter lunch väntade den enormt viktiga dubbelmatchen på tennisplanen. Donald och Carlén utmanade Steglander och undertecknad. Donald och Carlén hade hög svansföring dagarna innan, spatserade omkring som stolta tuppar, men Steglander – som internationellt går under artistnamnet The Ladder – och undertecknad vässade våra knivar i smyg.
Vi äntrade tennisplanen under sammanbiten tystnad.

Solen gassade och vi visste att tiden talade för oss. Vi ansåg att vår fysik var överlägsen deras.
Fast också kortsiktigt talade tiden för oss. Skulle det visa sig.

Vi städade av första set på drygt 15 minuter. Och då var det sidbytena som tog mest tid.
6-0 till oss.
The Ladder vräkte in tunga servar och de få gånger vi var pressade excellerade vi med lobbar eller stoppbollar. Carlén och Donald resignerade.
Andra set slutade 6-2

(Våra motståndare) Foto: Casper Nyberg

Stämningen efter matchen var tryckt. Vi var så pass överlägsna att vi inte riktigt ville strö salt i deras sår. Haha, jag bara skojar. Klart vi strödde salt i såren. Vi öste i hela saltkar.
Om ni vill läsa en objektiv beskrivning av matchen kan ni kika på Målvakts-Caspers blogg. Som redogjorde om tillställningen trots att Donald hotade med lägre betyg och minimalt med speltid framöver.

Morgonen efter var det avfärd från hotellet 07.00, men vi gav killarna tillåtelse att vara uppe till 24.00. Det utnyttjade de till sista sekund.
The Ladder och undertecknad utgick från att ledarteamet skulle dela på kvällsvakten solidariskt. Men plötsligt satt vi själva kvar i baren. Övriga ledare hade avvikit. De mumlade något om att de skulle packa. Men ingen kom tillbaka.

Likt fåraherdar föste vi in killarna i fållan när klockan slog midnatt. Sedan cirkulerade The Ladder likt en vithaj i korridoren utanför deras rum. Just när de trodde att de hade överlistat oss tog vi oss ut på terassen på baksidan av rummen. Och föste in dem i rummen igen. Sedan lugnade det ner sig. Tror vi.

The Ladder sa att det inte gjorde något om några av killarna sprang lite mellan rummen. ”De måste få känna sig lite rebelliska”, sa Stegen och jag höll med.
Så länge det rebelliska innebär att knacka på dörren hos sovande kompisar har jag inga problem med det.

Träningsläger, men den här gången som tränare. Det var dags för Kalmars Fotbollsakademi att bege sig till Barcelona för en dryg veckas läger och jag packade lättare än när jag var spelare. Då upptog alla skor minst en väska. Jag ville inte riskera blånaglar och skoskav, så jag garderade mig rejält.
Nu var det främst mina böcker som tog plats, men det skulle visa sig att jag inte hann läsa så mycket som jag hade tänkt. Mest för att min rumskamrat Steglander var så trevlig.

Som spelare delade jag allt som oftast rum med Tobinho och det var ju alltid en säregen upplevelse. Vi utvecklade ett umgänge som vi egentligen aldrig behövde diskutera. Han låg i sängen med datorn på magen med en gigantisk snus under läppen och kollade film. Hela tiden. Gubbsomnade titt som tätt. Hade sina saker utspridda över hela rummet.

Steglander är mer alert. Fixar och donar. Vill ha ordning och reda på sina saker. I jämförelse med Steglander framstod jag som en slacker. I Steglanders del av rummet – prydligt och fint. I min del av rummet – kaos.

Det blev buss till Skavsta och infösning i ett Ryanair-plan och sedan drygt fyra timmar i luften, men innan vi kom i väg från Skavsta tog ledarteamet en kaffe ihop. Tjejerna på akademin skulle också i väg till Barcelona, men de skulle bo några mil ifrån oss killar. Ledare för tjejerna var Berga-Ola (som under lägret levererade en klassisk felsägning, när han skulle förklara för en spanjor att det snöade i Sverige kallade han snö för ”white rain”, allt enligt Antonia Conradsson, som bloggar från lägret)

När vi satt på flygplatsen och drack kaffe tog jag en bild på Donne, vår legendariska målvaktstränare. Och skickade till Etrit Berisha (nu i Lazio). Jag skrev: ”Här är mannen som skapat dig!”

Etrit undrade då fyndigt om jag menade att Donne var hans pappa. Men erkände sedan att jag hade rätt, han hade Donne att tacka för mycket.
Sedan undrade Etrit varför vi fick åka till Barcelona med akademin, när vi i Kalmar FF alltid fick åka till La Manga.

Donne njuter mellan träningarna

Sol och skönt när vi landade, vilket gjorde mig en aning mindre förgrymmad på en flygvärdinna. När de serverade kaffe på planet tog jag givetvis in en rejäl kopp. Efter en stund kände jag hur det hettade till på låret. Flygvärdinnan hade inte sett kaffemuggen som stod på min plats och knuffade ner den i mitt knä. Ridå!
Som tur väl var hade jag träningsbyxor och t-shirt i handbagaget och kunde byta om till torra och kaffefria kläder. Det kom dock kaffe över min mobil. När vi landade i Barcelona visade det sig att kaffet förstört mobilen.
Därav mitt förgrymmade humör.

Vi bodde utanför Barcelona, i Santa Susanna. En sömnig liten by som i november inte direkt hade turistpuls. Hotellet var helt okej, med helt okej faciliteter, men jag muttrade en aning för mig själv när jag såg att det var två konstgräsplaner vi skulle husera på.
Åker man till Spanien på läger är det ju gräs man längtar efter.
Redan andra dagen blev det matcher. Vi delade upp killarna i två gäng och det första, som jag och Steglander coachade, mötte Gironas U 17-lag. Girona är en fin liten förening, som är nära högsta ligan i Spanien. Deras ungdomsverksamhet håller hög klass och det blev en fin värdemätare för våra killar.
Konstgräsplanen var av skral kvalitet och till en början hade vi problem med underlaget och Gironas höga och aggressiva press. Girona tog ledningen med 1-0 och ägde en hel del boll. I paus gjorde vi några taktiska justeringar och vi började vinna fler dueller och kliva högre upp och plötsligt tog vi över. Vi kvitterade till 1-1 och när matchen var slut (1-1) var vi relativt nöjd med insatsen.

Vårt andra gäng tog sig an Gironas U 18-lag och det var en nivåhöjning. Högt tempo, hög teknisk skicklighet och efter en fin förstahalvlek från vår sida körde Girona ifrån oss efter paus, gick fram till 4-0, innan vi tröstmålade två gånger om (4-2 till Girona).

Vädret, undrar du? Här åker vi till Spanien, vi drömmer om sol och värme, vi drömmer om själlyftande väder, men vad får vi? Vad. Får. Vi? Ett jävla höstväder. Åska, regn och kyla.

Åtminstone de två första dagarna.

Sedan vände det. Molnen skingrade sig. Solen kom fram. Himmelen blev blå. Och vi kunde njuta mellan träningarna med att sitta i solen. Dricka kaffe. Prata. Vara tysta.
Ljuvligt.

Sven-Allan Lernå dog i lördags, 88 år gammal.

För de insatta i Kalmar FF var Sven-Allan Lernå en enorm kraft. Med ett bultande KFF-hjärta. När jag kom till Kalmar FF var han kassör. Bland annat. Men han var också en av de där människorna som visade oss andra Kalmar FF:s betydelse. Att representera KFF, om det sedan var som spelare, kassör eller supporter spelade ingen roll, var bland det finaste man kunde göra, lät han oss förstå.

Klas Palmqvist på Östra Småland har skrivit en fin och sammanfattande text, som går att läsa här.

Superettan avslutades och jag flög till Stockholm för att göra TV ihop med Ekwall och Lundh. Vi skulle köra en variant av Superlive och Superettanstudio. Stundom sände vi i TV 12, stundom på webben och vi hade hela tiden koll på vad som hände i de olika matcherna. Men givetvis extra bra koll på vad som hände i Hammarbys match.
Jag gillar upplägget och jag tror att många trivs med att ha någon att kolla på matcherna med. För vi blir ju de där som man kan kolla på matchen ihop med. Det går ju även att interagera med oss, ställa frågor, klaga, berömma och det blir ett samspel.

Den riktiga dramatiken uteblev. Lagens tabellplaceringarna innan slutomgången inleddes bibehölls i det närmaste matcherna igenom. Störst drama blev det mellan Hammarby och Jönköping Södra. Eller, det fanns ett embryo till dramatik, i alla fall. Eftersom Ljungskile ledde mot Varberg var Hammarby tvunget att vinna mot Jönköping Södra för att säkra avancemanget. HIF skapade chanser, men bommade. Kennedy missade till och med en straff (den tredje i rad!) och jag har själv lirat matcher där man måste vinna, men man får inte hål på motståndet. Och tiden tickar på. Och tickar på. Och alla på planen är medvetna om förutsättningarna och omedvetet börjar man stressa och jaga och tappar konceptet som man innan avspark var överens om och de där tendenserna fanns hos Hammarby, men HIF visade sig vara moget och mentalt starkt och höll frustrationen på stången. Kennedy smällde in en frispark och efter 1-0 var det i princip klart.
Till saken hör ju att Jönköping Södra fick sin målvakt utvisad tidigt i matchen. Det är klart att Hammarbys chanser ökade då.

Hur som helst, det var synnerligen starkt av Hammarby att palla trycket. Och det var ännu starkare av Kennedy att klara av att hantera en straffmiss i en match av den här digniteten. När Hammarby IF fick en ny straff klev Kennedy fram på nytt. Och den här gången satte han den.

Lite i smygundan tuffade GIF Sundsvall på. Det blev emellertid dramatiskt även där. Landskrona behövde göra ett mål för att undvika direktnedflyttning till division I. Och hade Bois gjort det där målet hade Ljungskile tagit Sundsvalls direktplats till Allsvenskan. Men i slutskedet av matchen hade inte Bois några direkta lägen och Sundsvall ordnade avancemanget.

Efter sändningen åkte jag ut till Arlanda. Överallt såg jag Hammarbysupportrar. Det är fascinerande vilken kraft Hammarby är. Hur det förenar så många människor. Även från Kalmar hade folk flugit till Stockholm för att se matchen mot Jönköping Södra.

Dagen efter kom den första fotbollsöverraksningen. Kevin Walker var klar för Djurgården. Jag som i sändningen sa att GIF Sundsvall har den fördelen att det inte är riktigt samma sökarljus på Giffarnas spelare, att det ger dem lugn och ro, vilket är en fördel.
Hm.

Sedan kom nyheten att IFK Göteborg säger upp samarbetet med Mikael Stahre. Hade den nyheten kommit i våras hade jag inte blivit lika förvånad som jag blev nu. I våras präglades Blåvitts spel av otydlighet. Men det har ju successivt blivit bättre under andra halvan av serien. Och Stahre tog Blåvitt till en andraplats, trots att man inför säsongen blev av md sin fixstjärna Tobias Hysén. Till det har jag fått intrycket att Stahre lyckats skapa en identitet i lagen under A-laget, det finns en tydlig kravbild på vad som förväntas av spelarna, vilket gör dem svåra att besegra., oavsett om det är U19 eller U17.
Men Blåvitt vill tydligen ha en annan inriktning. Är det Janne Jönsson som är den nya inriktningen?
Det är tufft på toppen.
Det svänger snabbt.

Hur ser det ut i de andra allsvenska klubbarna? Nu är Stahre ledig, vilka hugger honom? Magnus Haglund? Vågar någon ta sig an Rikard Norling (jag vet att han är i Brann, men får han vara kvar efter årets genomusla säsong?)? Stannar Henke Larsson i FFF? Hur resonerar man i Helsingborgs IF? Roar Hansen, som var så omtyckt i Öster, har inte alls lyckats i HIF. Vågar man ha det så en säsong till?

Silly season är redan i gång.

Minns ni Sebastian Eguren? Mittfältsmotorn som gjorde succé i Hammarby, som sedan tog en plats i Villareal i La Liga och som också spelade i Uruguays landslag.

Vi hade våra duster på planen.

(Vi samtalar på Fredriksskans)

När Eguren var på väg att lånas ut från Villareal till AIK skrev jag den här korta texten.

Nu har Sportbladet gjort en fin intervju med Eguren. Han längtar tillbaka till Sverige och Allsvenskan. Han vill vinna SM-guld. Och han minns tydligen fortfarande mig:

Kan du tänka dig spela allsvenskt i en annan stad än Stockholm?


– Jadå. Jag gillar de sydliga delarna av Sverige. Göteborg som stad exempelvis, det var den första stad jag lärde känna i Sverige. Jag samtalade med Häcken och var där i ett par dagar innan min agent ringde och sa att Hammarby hade bestämt att de ville ha mig. Lagen i Göteborg och söderöver spelar dessutom en fin fotboll. Alla utom Kalmar som bygger för mycket på att bara smälla på.
Låter som att du tänker på Henrik Rydström. Men han har lagt av nu.
– Ja, haha, det var han jag menade. Det var pang på hela tiden mot honom. Jobbigt som fan. Men du vet hur det är när man tittar tillbaka i tiden? Nu känner jag bara respekt för honom.

Inga drastiska förändringar i den allsvenska tabellen efter dagens slutomgång och jag såg på Cmore att Hasse Backe och Jens Fjellström hade ett nästan identiskt Årets Lag som undertecknad. De hade med Halsti som innermittfältare, jag hade Simon Thern (än tveksam uttagning, jag medger det, jag är bara så förtjust i att se honom spela) och så valde de Blåvitts Ludwig Augustinsson som vänsterback, jag tog Örebro SK:s Daniel Björnquist. I övrigt var vi överens.

Och på uppstuds kan man konstatera att IFK Göteborg har gjort en överraskande stark säsong, trots missnöje inledningsvis från fans över den andefattiga spelidén. Men nog känns det som om Blåvitt fick fler lager, fick fler nyanser allt eftersom?

AIK känns, trots tredjeplatsen, som en besvikelse. Svajiga prestationer.

HIF vaknade till liv efter sommaruppehållet, nyförvärven var en nödvändig injektion, men sedan har det sett ut som förra hösten. Segervanan från några säsonger tillbaka har förbytts till förlustvana. En oroväckande trend.

Elfsborg, återigen topp fem (imponerande!) smög med, utan att riktigt hota toppen. Vad händer nu när Klas Ingesson tragiskt nog inte finns kvar? Fortsätter Anders Svensson? Försvinner Johan Larsson till holländska ligan?

Alexander Axén – vilken makalös insats som inhoppande tränare i ett halvkrisigt ÖSK. Hösten har varit formidabel för ÖSK.

Häcken får ingen stabilitet i sina prestationer.

Jens Gustafsson har gjort det bra i HBK. I fjol spelade de hemsk fotboll och klarade sig kvar via kval. I år förändrade man sitt spel någorlunda, det blev mer passningsorienterat, något man höll kvar vid trots en tuff vårsäsong och till slut blev det en 10:e plats.

DIF har till synes haft ett mellanår. Men jag tror att det döljer sig en viss potential i DIF-bygget. Trots försäljningar av ”stjärnor” har DIF här och där blixtrat till och jag tror att när Pelle Olssons spelidé får sätta sig ytterligare blir det bättre.

IFK Norrköping har en del att fundera på i vinter. Det såg länge illa ut. Vilket i och för sig inte var så konstigt då Peking under en lång tid sålt sina bästa offensiva spelare. Det tog ut sin rätt. Men Janne Andersson disponerade om sina styrkor under hösten, Andreas Johansson flyttades till exempel ner som mittback, och Peking avslutade året med tre segrar och en oavgjord.

BP dundrade ur serien.

Mjällby AIF har kanske levt på lånad tid ett tag. Och nu kom verkligheten ifatt dem. Vad jag inte kan förstå är taktiken Anders Linderoth skickade ut sitt lag med i slutomgångarna. I ett försök att snabbt komma bakom motståndarnas backlinje skickade man långa bollar. Hela tiden. Trots att man inte hade en spelartyp som kunde vinna duellerna eller få fast bollen och det blev enkelt för deras motståndare att avväpna Maif.

Falkenberg har överraskat oss alla. Med spelare plockade från andrahandssorteringen lyckades Henke Larsson skapa ett lag som slet, kämpade och sprang. Och som också spelade fotboll. Det var inte igelkottsförsvar och enbart kontringar. Starkt.

Åtvidaberg spelade stundom riktigt, riktigt fin fotboll. Det Peter Swärd skapar i Åtvidaberg borde applåderas högre.

Gefle är Gefle. Även om Gefle inte riktigt längre är som det Gefle vi såg under Pelle Olssons ledarskap. Och, vilket vi inte får glömma, spelare som Mattias Hugosson, Daniel Bernhardsson, Mikael Dahlberg och Mattias Woxlin, för att nämna de kanske mest framträdande, är inte längre kvar i GIF. Ryggraden och själen har successivt försvunnit från Gefle. Med det i åtanke är kanske en kvalplats en framgång. Det ger en möjlighet att bygga ny ryggrad.

Och så mitt Kalmar FF. I fjol kom vi fyra. I år inledde vi bra poängmässigt. Men vi kände ett visst missnöje med spelet. Kanske gapade vi efter för mycket. För när sedan spelet blev en aning bättre uteblev poängskörden. Vi har vandrat i ett mörker i höst, det har varit överjävligt tufft och förhoppningsvis har vi dragit några lärdomar av det motiga. Och precis som Peking har vi ett jobb att göra i höst och vinter. Elfteplatsen är vår sämsta placering sedan vi etablerade oss i Allsvenskan 2004. Fast jag väljer att se det positivt i stället. Att vi – trots en jobbig säsong – säkrade det allsvenska kontraktet i näst sista omgången. Vi slapp alltså riktig bottenstridsångest. Det vittnar om kvalitet. När vi gick upp i Allsvenskan 2004 var en av våra långsiktiga målsättningar att vi riktigt bra år skulle kunna vara involverade i den absoluta toppstriden, men att vi svaga år aldrig skulle dras in i bottenstriden. Det perspektivet får vi inte glömma.

HIF:s Accam. Han borde givetvis varit med, åtminstone som bubblare, i Årets lag.

Men jag glömde honom.

Kanske glömde jag någon till.

Jag fick inte heller med mina tankar om konstgräs. Jag sa på den allsvenska upptaktsträffen 2012 att det är en fara att vi så lättvindigt släpper fram konstgräsplaner i Allsvenskan. Vi vill ju närma oss Europa och få lag i Europa lirar på konstgräs, sa jag då.

Jag har inte direkt fått gehör. Få makthavare inom svensk fotboll delar min oro.

Det finns emellertid en del fans som delar min syn. Läser på Malmö FF:s sida på svenskafans.com en diskussion med två MFF-supportrar.

När nu Allsvenskan avslutas kommer vi få in lite nya lag i serien också. Om du får välja helt fritt – helt oberoende av division och position i dagsläget.
Vilka lag vill du ha upp i Allsvenskan och vilka vill du bli av med?

Per: Som en utgångspunkt vill jag ha ut alla j-a plastalag. Rubb å stubb!
Kvittar om lagen heter Djurgården, Elfsborg, Gefle eller Umeå.
Det är meningslösa lag som bara deltar och som valt att gå en väg som vi andra hatar.
Om det fanns minsta lilla respekt för vår allsvenska så är en hederlig simpel fotbollsplan det minsta man kan visa upp och bjuda in oss andra till.
Kan man inte ens klara av det – då har man heller inte i allsvenskan att göra.
Nä, ut med plastamöget!

Tja, Per har onekligen en poäng.

Nåja.

Nu tycker jag att ni ska lyssna på Podd-Martin och mitt senaste poddinslag. Som Martin beskriver så här: Nytt avsnitt ute nu! Vi inleder med enorma konstraster i Henriks vardag. Vikten av att som spelare ha andra intressen än fotboll. Samtal om döden. Henrik är oväntat förberedd och har med sig urklipp från tidningar och avhandlingar. Genus och omklädningsrum. Vuxenmobbning mot nya regeringen. Kokain på Larmtorget i Kalmar. Martins möte med Olof Lundh och jämförelsen mellan Riche och Kallskänken. Henrik gör en till det närmsta bedrövligt inslag till att spela mäklare.

Lyssna HÄR!

En omgång kvar och i dagens Sportbladet summerar jag Allsvenskan 2014. Här kan ni läsa krönikan. Vill ni se mitt Drömlag med tillhörande motiveringar får ni vara Pluskund eller köpa tidningen.