Träning på vanligt gräs och även killarna som var småskadade och egentligen skulle köra rehab fick abstinens efter fotboll, vem kan motstå en riktig gräsmatta och de ville i alla fall känna på bollen och jag frågade mina spelare – som alltså är 15-17 år gamla – om de föredrog gräs framför konstgräs och de svarade unisont att de föredrog gräs.
Det är alltså inte bara en gammelsmurf som jag som helst av allt spelar fotboll på gräs…

Jag bloggade i går om att jag snackade i spelargången med Elfsborgs Lars Nilsson. Det fick mig att minnas ett möte med densamme i spelargången på Fredriksskans. För många år sedan. Då vrålade Lasse att jag var ”den största idioten inom svensk fotboll”.

Sedan dess har vi blivit sams.
Jag antar att man kan utvecklas och mogna. Och då tänker jag på mig själv. Jag kunde verkligen vara en idiot på planen. Och förtjänade alla möjliga epitet.

Jag var på GFA för möte med övriga i staben och David Elm kom ut från omklädningsrummet och jag ropade till honom att det inte var straff. ”Den var ju solklar!”, utbrast han.
Fast jag stod på mig. Eller rättare sagt, jag tycker inte det var en solklar straff när Klarström och Elm hakade i varandra. Jag hade antagligen, precis som David, tyckt annorlunda om jag varit på planen, men när jag nu kunde bedöma situationen nyktert tyckte jag att David i förstaläget låste upp Klarström och sedan föll de över varandra. Eller rättare sagt #2, David föll över Klarström.

Handssituationen var lurig, både Johan Larsson och Sebastian Andersson har händerna på ungefär samma sätt, hur ska man kunna se vems händer bollen träffar? Oavsett vad, enligt domarnas direktiv till oss spelare är det ingen hands. Det är ju bara hands, säger de, om handen avsiktligt söker bollen. Och det kan man ju inte påstå var fallet nu.
Samtidigt, domare Johannesson blåste ju frispark. Han bedömde alltså att det var hands, men att det var Sebastian bollen träffade? Nej, Thorbjörnsson frågade Johannesson efter slutsignalen och då sa Johannesson att han blåste frispark för att Sebastian knuffade Larsson.

Den knuffen såg emellertid inte jag.

Hammarby körde över Degerfors i hemmapremiären inför nästan 30 000 åskådare. Jag vet att Nanne är en lugn och sansad man, men man ska inte underskatta betydelsen av att direkt få med sig resultaten. Även om jag är övertygad om att Nanne hade hanterat även en skral start av Superettan.
Jag messade Nanne efter matchen och gratulerade och han svarade nöjt att det stundom var ”modern fotboll” som Hammarby presterade.

Här kan ni sett ett klipp från matchen.

0-0 mot Elfsborg och man kan se det på olika sätt.
Ett sätt att se på det är att det var bättre än mot Åtvidaberg. Å andra sidan krävdes det väldigt lite för att det skulle vara bättre än då.
Ett annat sätt att se på det är att vi skapade våra farligheter genom att spela över vårt eget mittfält. Främst långa bollar, kamp och fasta situationer.
Och det behöver inte vara fel, så ska man också kunna spela. Fast jag hoppas att det snart blir en variation också. Potential bland spelarna finns onekligen.
Utöver det tycker jag att Jonathan Ring var riktigt bra och skapade på egen hand flera farligheter.
Jag tycker också att vi, i synnerhet i första halvlek, inte hade en synkroniserad press. Elfsborg fick komma djupt in på vår planhalva och etablera spel utanför vårt straffområde och så vill vi inte spela. Det blir för passivt, det blir för långt upp till motståndarnas mål.
Jag saknade också energin i laget.
Men jag tycker vidare att det blev bättre efter paus. Och det tyder på att Hasse Eklund såg vad som inte stämde och kunde få spelarna att se samma sak. Efter paus blev pressen mer samlad, mer synkroniserad, mer tillsammans och då blev det också enklare för killarna att ge varandra kraft och energi. När laget blir så utdraget som i första halvlek är det svårt att vara aggressiv och fartfylld och jag led med Melker och Ismael på det centrala mittfältet.
Sedan var det märkligt att se ett Elfsborg utan Stefan Ishizaki, Anders Svensson, Daniel Mobaeck och Lasse Nilsson.
Visserligen kom Lasse Nilsson in, men bara en kort stund.
Jag pratade med honom innan matchen. Jag berättade om min tränartillvaro och han tyckte att det var skönt att höra att man kan trivas även efter att man har slutat spela fotboll. ”Men kickarna som matcherna ger, då?” frågade Lasse.
Jag lugnade honom. Man får kickar även som tränare.

I morgon är det tränarmöte. Hasse, Jensa och undertecknad. Och lite löst folk, som sportchef och klubbchef. Trevligt.

Om jag tränat eller lirat med IFK Berga än? Nope.
De tränar på samma tider som jag har träning med mina U 17-killar. I dagsläget hinner jag helt enkelt inte.
Fast i kväll hann jag lira lite innefotboll med Mycket Gutt FF-laget i Korpen och vi hade ett tämligen bastant grepp på tillställningen, jag lyckades peta in 1-0 och sedan radade vi upp missar.
När Cigg-Olle åkte på en bristning hade vi knappt någon att byta med och i slutet släppte vi in kvitteringen.
Men vi kände oss tämligen nöjda efter, trots allt. För vi tyckte att vi hade lirat fin fotboll. Okej, vi spelade onödigt många passningar, vi var inte direkt effektiva, men vafan, resultatet är en bisak.

Det är annorlunda när vi i Mycket Gutt FF lirar i Brännarehallen på torsdagar. Vi har en träningstid (!) där och alla som vill är välkomna. Det brukar börja i vänskaplig anda, men sedan glider det över i tävlingshets. Och det brinner till i huvudet på flera av oss. Oftast på mig och Niklas Kaldner. Hamnar vi på olika lag jagar vi varandra över hela hallen.
Det är som åren i Kalmar FF vaknar till liv. Då han såg mig som sin lillebror som han var tvungen att hela tiden tukta. Och jag ville inte bli tuktad.

När jag slutade spela i Kalmar FF trodde jag att min vinnarinstinkt skulle avta. Men det har nästan blivit tvärtom. I Korpen-matcher tar jag det visserligen lugnt, men i andra sammanhang – som träningstillfällena i Brännarehallen eller när mina U 17-killar lirar – kan det ibland svartna för ögonen.

Jag hade några sådana utbrott i dagens match i Pojkallsvenskan mot Östers IF.
Efter skäms jag. Lite.

Jag försöker emellertid prata med killarna om det här. Och vara tydlig att jag inte brusar upp om de gör misstag. Jag förklarar att jag vill att de ska vara modiga, ta initiativ och ta ansvar. Däremot kan jag bli förbannad om de INTE tar initiativ eller rent av slarvar. Men jag förstår ju att det blir motsägelsefullt för dem. Jag säger att de å ena sidan ska våga och å andra sidan hör de mig skälla.
Jag får bli bättre där.

Matchen, då? Vi slog Öster med 4-2 efter en svängig match. Även prestationen var svajig. Men jag tycker att vissa saker faktiskt visade att vi utvecklas och blir bättre. Och det är det som räknas.

Apropå IFK Berga. Hasse Eklund skämtade och undrade om jag kunde bli utlånad till KFF från Berga. ”Du hade behövts i måndags mot Åtvidaberg”, sa han och log.
Jag tog det som en komplimang, men var inte dummare än att jag också förstod det skämtsamma.
Sedan pratade vi om matchen. Det är fördelen med Kalmar FF, att beslutskedjorna är korta. Man är nära det mesta. Och det är också tanken, att vi som är tränare – Hasse, Jensa Nilsson (U19) och jag – ska kunna hjälpa varandra. Ge och ta. Det gillar jag.

För övrigt tror jag att det snart ordnar upp sig. Det finns en fin spelmässig grund i Kalmar FF och jag känner killarna väl och vet att de både har karaktär och kunnande.

Och apropå karaktär – i fredags drog jag med Emin Nouri och Ole Söderberg till gymmet. Sedan körde vi ett mysigt program bestående av 25 minuters jobb av följande:

6 chins
5 explosiva pushups/5 pushups med armsläpp i botten
12 fällknivar med viktskiva (20 kg)
12 KB-svingar (16 kg)
7/7 KB-snatch-press (16 kg)
6 dips

Det bet riktigt fint.

Så jag var tämligen mör i köttet dagen efter när jag var med på invigningen av de nya Crossfit-lokalerna. Man kunde utmana mig i armhävningar. Så många godkända armhävningar på en minut. Ouppvärmd fick jag till 62 stycken.

Som bekant lämnade Erik Israelsson Kalmar FF för spel i Hammarby.

Jag träffade Erik och pratade med honom om bland annat just det. Hur det var att lämna Kalmar FF.

Intervjun finns här.

Hemmapremiär för Kalmar FF och marknadssektionen satsade hårt, det gällde att locka folk till matchen, det är nu man kan fånga upp dem, när allt är ovisst, när det finns förhoppningar och förväntningar och det gällde att utnyttja nyfikenheten på laget, på de nya spelarna, på den nye tränaren och jag gillade att det var mycket folk utanför arenan redan en timme innan avspark, det är så vi alltid ska ha det, man ska veta att ute vid GFA händer det saker, där kan man frottera sig och ha det gott.

Det var den första hemmamatchen sedan 1993 som jag inte tillhörde Kalmar FF (som spelare) och det kändes avsevärt mindre märkligt än vad jag hade befarat.

Det är möjligt att det hade känts annorlunda om Nanne fortfarande var tränare eller om Tobinho eller Wastå hade lirat vidare, då hade jag nog undrat varför jag inte också var där nere. Men nu kändes det bara rätt skönt att inte behöva värma upp och tagga igång.

Jag och Johny Erlandsson (753 matcher för Kalmar FF) skulle få våra tröjnummer officiellt pensionerade och vi blev först intervjuade från scenen i loungen och sedan satt vi tillsammans på läktaren och kollade på den första halvleken mellan Kalmar FF och Åtvidaberg. Bredvid mig hade jag också Spelarföreningens Magnus Erlingmark och vi snackade spelarlöner i IFK Göteborg på 1990-talet. Intressant.

(Dennis Nilsson, Johny Erlandson och undertecknad i loungen innan matchen. Tillsammans har vi över 2100 matcher i Kalmar FF. En rätt imponerande siffra, kan jag tycka.)

Matchen? Nja, vi var riktigt risiga. Det måste vi kunna erkänna. Merparten av de 90 minuterna var Åtvidabergs. Som höll i bollen, som passade bollen till varandra och som kontrollerade matchen totalt.
Vi hade ingen gemensamhet där ute, man pressade en och en och anfallsspelet bestod mest av långa bollar mot isolerade anfallare. Eller hemspel till Lars i vårt mål.
Åtvidaberg satte 1-0 och ingenting tydde på en kvittering. Men fotboll är märkligt – en misslyckade djupledsboll från vår backlinje nickades rakt upp i luften av en av Åtvidabergs mittbackar. Måns Söderqvist utnyttjade gästernas extremt lama försvarsagerande och lobbnickade in 1-1.

I andra halvlek gjorde Ricardo Santos 2-1, Åtvidaberg fortsatte kontrollera matchen och det var först i slutskedet, när ÅFF drog sig hemåt, som vi kunde skapa något som liknande tryck. Men ÅFF-försvaret nickade undan det mesta. Allt utom Romarios inlägg med tio sekunder kvar av tilläggstiden. David Elm nickskarvade fram till Marcus Nilsson, vars skottförsök skickligt styrdes in av Måns Söderqvist.
Kvittering med matchens sista spark!

Inte alls rättvist. Men väldigt skönt.

(Foto: Jan Nordström)
Johny och jag fick vår stund i ljuset i pausen. Då höll Svante Samuelsson ett fint litet tal för oss, publiken applåderade och vår klack sjöng för oss.
Det värmde.

Tidig väckning (06.00), en avstickare till Kallskänken för att hämta mat (Martin var inte uppe), sedan till GFA för att ordna det sista innan avfärden till Helsingborg.
Det var dags för premiär i Pojkallsvenskan för mina killar i Kalmar FF:s U 17-lag.

Vi gjorde exakt samma resa för några veckor sedan. Då var det match i Ligacupen och vi vann den matchen med 1-0 mot ett spelskickligt HIF.

Nu åkte vi i väg med ett åderlåtet gäng. För samtidigt som matchen var det landslagssamling för 98:ornat och vi hade fem spelare med där, HIF blott en.

Ibland kan man kompensera något liknande genom att ”låna” spelare uppifrån. I Jensas U 19-trupp spelar flera killar som egentligen, rent åldersmässigt, tillhör mitt gäng, men det gick inte att använda sig av någon av dem eftersom U 19 själva lirade match kvällen innan – i Trelleborg.

Vi såg det som en möjlighet att ge speltid till några som inte har lirat så mycket och framför allt innebar det att flera unga spelare fick chansen. Unga, tänker du. Är inte alla unga i ett U 17-lag?
Jo, men allt är ju relativt. Hos oss är 99:or detsamma som ungt. 97:or är rena veteraner.
Så många av våra killar var två år yngre än flera av motståndarna.

Det blev frukost på Scandic i Växjö och jag tänkte att det var tur att jag inte var spelare längre, jag skulle ha avskytt att spela så tidigt på dagen. Det var avspark 12.30 och kanske påverkade det våra killar. Eller, kanske var det så att bussresan påverkade dem?

För vi var inte på tårna. Vi var tafatta, initiativlösa och blev tillbakatryckta av HIF.
Det var som om flera av våra spelare inte hade någon kraft.

Jag gick till mig själv. Hade jag själv varit i liknande situationer på planen? Många gånger.

Ofta handlar det om mentala aspekter. Mina killar visste givetvis att vi saknade tongivande gestalter. Och de visste givetvis att HIF kom med starkast möjliga lag, ”de har bara 97:or”, som en av våra spelare konstaterade.

Så vi kom ut med alldeles för stor respekt för våra motståndare.

Vi hamnade i en slags avvaktande fotboll. Vi klev varken framåt eller bakåt. Då hamnar man på mellanhand.

Sedan ska vi vara ärliga och erkänna att HIF gjorde det väldigt, väldigt bra. Bolltrygga, rappa, bra värderingar i sitt passningsspel och det var endast storspel från vår målvakt Elias Eriksson som gjorde att det stod 0-0 i paus.

Jag och assisterande Steglander var djupt besvikna i pausen. Inte för att vi slog bort bollar. Och inte för att vi gjorde misstag. Utan för att vi vek ner oss.
Även om motståndarna är bra ska vi agera så som vi vill göra. Och det handlar om att ta initiativ, om att vara aggressiva och att visa rätt attityd. Det gjorde alldeles för få av oss i första halvlek.

Jag sa ett och annat om just det här i pausen. Jag var tämligen upprörd. Sedan drog vi hem förstapressen en bit i banan.

Och i direkt i andra halvlek blev det en nivåhöjning från vår sida. Vi stabiliserade spelet. HIF fick inte alls lika stora ytor, de fick inte alls lika mycket tid med bollen.
HIF var fortfarande bättre än oss, men äntligen visade våra spelare karaktär. Man fann sig inte i det som skedde. Man försökt göra något åt det.

Ändå tog HIF ledningen efter en hörna.
Men vi reste oss och lagkapten Elof Nelson nickade in kvitteringen efter en fin hörna slagen av Isak Olsson.

Sett till hela matchen var det inget rättvist resultat, men man kan genomföra matcher på olika sätt och vi lyckades i alla fall förändra matchbilden i andra halvlek, vi stoppade upp HIF:s flöde och fick tag i bollen oftare.

Vi började kliva framåt och vi fick vittring, vi jagade HIF in på deras planhalva, men kanske blev vi för ivriga, vi glömde bort att täcka diagonalt på vårt mittfält och HIF kom loss, vi hade offrat folk framåt och via en rasande vacker individuell prestation smekte en HIF:are in 2-1.
Då återstod tio minuter och vi försökte få till en forcering, vi skapade några hörnor, några halvchanser, men mer blev det inte.

HIF vann rättvist.

Men vi tar med oss insikten att vi kan förändra en matchbild och att vi kan göra det även mot en väldigt skicklig motståndare.

Och i andra halvlek fick killarna känna på vilken arbetsnivå vi kräver av dem.

Jag skrev en krönika i fredagens Sportbladet och min tanke var att se på händelserna i Helsingborg med en självrannsakande blick.
Jag vet inte om jag lyckades. Men jag har fått en hel del tummar upp från forna spelarkollegor. Och i dag, när jag var i Helsingborg med mitt U 17-lag och ospelade match, kom Mattias Lindström fram efter matchen och sa att han tyckte om krönikan.

Sådant är gott att höra.

Låt mig också lägga till följande:

1)

Fotbollen och supporterkulturen är till stora delar fantastisk. Det här förändrar inte det. Vi ifrågasätter ju inte kärleken som fenomen när någon gör något hemskt i skenet av olycklig kärlek, vi slutar ju inte gå på musikfestivaler trots rapporter om misshandel och våldtäkter. Våldet i samhället är en fråga som är mer komplex än att vi enbart kan skylla allt på fotbollen.

2)

Vad en minoritet gör ska inte kollektivet straffas för. När något sådant här inträffar är lätt att tonläget blir högt och i en iver att visa sig handlingskraftig och medkännande klumpar man ihop och generaliserar. Så i all tragik måste vi också besinna oss.
De skyldiga ska straffas. Enbart dem. Och den diskussionen tenderar att försvinna när tonläget blir högt. Men hur ska vi göra för att lyckas urskilja de som begår vidrigheter?

Det har kanske inte alls något samband. Retoriken inom sporten, hur vi bemöter våra motståndare, grabbigheten, kraven på hur du ska vara om du är en riktig man, det finns kanske inget samband alls mellan allt det där och våldstendenserna inom vissa delar av supporterkulturen.

Samtidigt – påverkas vi inte av kontexten vi befinner oss i?

Fast om det är så borde vi ju kunna förändra kontexten?

Och därmed också göra något åt våldet.

I skuggan av det tragiska i Helsingborg åkte mitt KFF till Grimsta och slog – efter en del om och men – BP med 2-1. Lite skakigt, lite stelt och lite svajigt, i synnerhet efter vårt 2-0-mål och spel med en man mer. Men jag vet hur svåra premiärer är och jag vet vilken lurig motståndare BP är på konstgräset på Grimsta, därför kan killarna vara nöjda med segern.

Och mina U17-killar visade bra attityd och energi och körde över Nybro IF i DM med 7-0.

Dagen efter BP-segern käkade jag lunch med David Elm och Stefan Larsson, vi snackade om matchen, om känslan man kan få där ute på planen när man tappar initiativet, hur svårt det är att komma tillbaka, man hamnar i en slå-ifrån-sig-attityd och det var där vi hamnade i slutet mot BP och jag vet nog allt om det där, om hur det känns när de negativa tankarna smyger sig in.
Hur förlamande det kan vara.

Jag kan fortfarande få dem. Som 38-åring. När jag lirar mot division IV-lag.

Som i lördags. Min moderklubb Listerby IK hade ett miniläger i Kalmar. Först träning på Gasten på morgonen, sedan match mot Ängö BK på kvällen och jag fick äran att vara kapten för min moderklubb och det började bra, vi tog ledningen med 1-0 och hade hyfsad kontroll på spelet. Men en utspark och missförstånd i försvaret innebar 1-1 och när jag sedan letade passningsalternativ och tyckte mig se en lagkamrat på kanten, men slog bollen rakt på en motståndare – var det snart 1-2.
För några moment efter mitt felpass drog Ängö BK in en rasande vacker volley och jag ville sjunka genom jorden. Faktiskt.
Att jag blev solblind innan felpasset var en klen tröst. Jag såg helt enkelt inte Ängös vita tröjor med solen rakt i ögonen, men jag kände mig värdelös.
Som om jag svek mina lagkamrater.

Och trots min erfarenhet och trots att det var en träningsmatch en lördags kväll på Gasten mot ett lag från Elitfyran satt den negativa känslan kvar en bra stund.

Märkligt.

Sedan – angående det i Helsingborg. Orsak och verkan och allt det där och samma kväll ser jag en stund på eftersändningen av en av matcherna i hockeyns slutspel, plötsligt blir det slagsmål på isen och vuxna (!) män slår varandra i huvudet. Som om det vore det mest naturliga i hela världen. Efter en stund skingras slagsmålet och de åker av isen och matchen fortsätter som om ingenting har hänt. Och i dag läste jag en TT-intervju med Färjestads ”hårdföre” lagkapten Ole-Kristian Tollefsen, som hyllas för sin tuffa stil. Och det berättas om hur han knockade Brynäsforwarden Andreas Thuresson.
Tollefsen konstaterar: ”Det är nu man verkligen bevisar om man är en man eller mus.”

Hm.

Tanken var att jag skulle skriva om matchen till Sportbladets webb. Skriva om Helsingborgs IF mot Djurgårdens IF. Jag satt och funderade på 4-4-2, på Pelle Olsson och Roar Hansen och när matchen inleddes tjusades jag av frenesin, HIF:s första kvart, DIF:s svar och också, det ska jag medge, DIF-klackens mäktiga uppslutning i Helsingborg.
Men ni vet vad som hände.
En DIF-supporter misshandlades till död inne i Helsingborg och när vetskapen nådde supportrarna på arenan tog sig vissa av dem in på planen, man skanderade ”mördare”, polisen ryckte ut och matchen avbröts.
Vi vet vad som hände. Ändå förstår vi så lite. Hur kan det bli så här?

Jag försöker rannsaka mig själv. Jag är en av dem som benhårt försvarat supportrarnas rätt till passion. Jag har flera gånger skrivit om att vi måste undvika att brännmärka just passionen. Att det är supportrarna som gör Allsvenskan till vad den är i dag, att det är de som får oss att se bättre ut än vad vi är och att den stora merparten vet var gränsen går. De kan uttrycka sin avsky för en motståndare, men efter matchen är det borta.
Är det så att jag undervärderar krafterna? Att jag inte ser sambanden mellan den där passionen och det dödliga våldet?

Eller är det de som ser just sådana samband som gör feltolkningar?

Det går runt i mitt huvud, jag vet inte riktigt vad jag ska tycka, men jag vet att det i sådana här fall gärna generaliseras och klumpas ihop.
Det är väl ändå inte fel på all supporterkultur? Det är dess avarter vi nu måste avsky.

När politiska aktörer begår våldshandlingar säger vi ju inte att det är en svart dag för politiken. Då dömer vi individen, handlingen och när folk misshandlas på musikfestivaler är det ingen som talar om att det är farligt att gå på livemusik.

Är det kanske så att det här hade kunnat inträffa ändå? Utan en allsvensk match som fond?
Eller är det så att vissa mekanismer inom fotbollen, supporterkulturen fungerar som katalysator? Och om det är så, vad kan vi då göra åt det?
Vilket ansvar har jag – som tidigare spelare och numera tränare?

Jag vet inte.

Jag vet dock att de som ser problem med supporterkulturen kommer klumpa ihop allt och enbart se problem och jag vet att de som uttrycker att det är farligt att gå på allsvensk fotboll kommer höja sina röster.
Själv vet jag att jag aldrig känt mig rädd eller hotad eller skrämd på en allsvensk arena.
Vad det nu säger i sammanhanget. Det säger kanske inte ett skit.

Suck.