Käk hos Tobinhos och de som följde bloggen när det började, 2007 och framåt, vet att jag ofta våldgästade Tobinhos för gratiskäk.
Sedan slutade Tobinho spela fotboll, jag fortsatte lite till, men även om vi bor tämligen nära varandra (500 meter…) får man olika liv, olika tider och man träffas inte så ofta.

Nu hjälper ju Tobinho mig med Kalmar FF:s U 17-lag och plötsligt träffas vi oftare. Innan träningar, dricker kaffe, pratar fotboll, efter träningar, dricker kaffe, pratar fotboll och nu var det kaffe och rosé hemma hos Tobinho och det är klart att vi snackar en hel del Kalmar FF. Eftersom Tobinho är längre in i den inaktiva karriären frågade jag honom om han saknade att spela fotboll.

Han hade varit på GFA och kikat när Kalmar FF spelade 1-1 mot Malmö FF, det var en fantastisk inramning (jag såg den på TV) och om man ska sakna att spela fotboll någon gång är det här ett sådant tillfälle.

Jag frågade Tobinho och han tittade på mig och svarade; ”absolut inte”.

Han var färdig med fotbollen. Hans kropp sa ifrån. Och så fick han ett väldigt fint slut. Hans sista hela säsong var han ordinarie, han var vår kanske bäste spelare och han kunde kliva av med den känslan i själen.

Jag tror att det är viktigt.

Det var samma sak för mig. Jag fick vara bidragande hela vägen in. Jag trodde inte att den känslan skulle vara viktig, men när man sedan stod där och det var färdigt insåg jag att den faktiskt var det.

Inte heller jag saknar det. Inte ens när det är som mot Malmö FF. Jag var ju så jävla nojig som spelare att jag ändå inte hade kunnat njuta av det. Jag hade bara funderat på allt som kunde ha gått snett. Alla förväntningar som kunde ha brustit. Och så vidare.

Och Tobinho och jag hade ju annat att tänka på. Våra U 17-killar hade träningsmatch dagen efter mot IK Brage. IK Brage, som var på miniläger i Kalmar och som tränas av vår vän och forne lagkamrat Mikael Eklund.

(Mikael Eklund i lite för stora kläder på träningslägret i La Manga 2009)

(En underbar bild från 2009, Tobinho vinner mustaschtävlingen på lägret i La Manga. Men kika på Micke Eklunds reaktion längst ner till höger. Han är nästan gladare än Tobinho!)
Så Tobinho och jag diskuterade taktik, fasta situationer och vad vi ville få ut av matchen mot IK Brage.

Hur det gick mot IK Brage? Vi spelade 3 x 35 och vi vann med 5-0. Eklund tackade för lektionen och menade att vi höll bättre klass än Stockholmslagen som de vanligtvis mötte.

Sådant är alltid svårt att veta, men jag har ju vissa tankar om vilken fotboll jag vill att vi ska spela och stundom var vi där.

Jobbigast var att springa till GFA. Tobinho och jag må ha lagt av, men vi har alltid gillat att träna och nu passade vi på att vara effektiva och i stället för att köra bil sprang vi de dryga sju kilometerna till GFA. Tobinho sprang Victorialoppet nyligen och höll då en kilometertid på ca 4 minuter i det drygt nio kilometer långa loppet. Wastå sprang också, hade en snittid på ca 4.09 min per kilometer och jag fattar ingenting. Karln tog ju inte ett enda extra steg under sin 18 år långa elitkarriär. Nu har han deffat ner sig tio kilometer och springer långlopp (nåja).

(Provisorisk Kettlebell i hemmagymmet)

(Gubbarna innan löpturen)

Och apropå att spela så som man vill spela. Eftersom David Elm drog på sig en varning mot AIK på Friends var han avstängd mot MFF och vi kunde lira tennis.

Vad jag tycker om matchen mot AIK? Tja, AIK var större, starkare, bättre och det Emin Nouri gjorde i slutet av matchen var synnerligen olämpligt. Det vet Nouri och jag sa det till honom också. Jag säger ingenting om att AIK-spelarna markerade mot Nouri att de inte accepterade hans beteende, det handlar om att stå upp för varandra. Samtidigt blir det aningen komiskt när Pavey nästan spelare över och man behöver inte vara en dumbom för att förstå att han gör det för att visa AIK:s fans vilken härlig kille han är. Och sedan beter sig Novakovic löjligt, han är trots allt tränare i AIK och det räcker att hans spelare har visat för Nouri att Nouri klev över gränsen.

Tennisen, då? Vi passade på att spela på grus och låt mig säga så här – det gynnade mig å det grövsta. Det blev raggartennis, David fick inte samma utdelning på serve och volley och när han gick på nät kunde jag passera honom. För första gången vann jag fler Supertiebreak än David och det var bra för mitt självförtroende.

Jag fick mersmak och tyckte att vi skulle spela snart igen. Och bokade en tid på uppstuds. Som tur väl var ringde Magnus Carlson i Weeping Willows, han satt på en sportbar i Kalmar och kollade när AIK fick stryk av Falkenberg och påminde mig om att han hade satt upp mig på gästlistan inför Weeping Willows spelning på Fredriksskans senare på kvällen. Tennisen ställdes in, det blev Fredriksskans i stället och det var en fantastisk kväll. Weeping Willows var riktigt bra (och efter fick de njuta av att turnén var över genom att ta det lugnt i ”mitt” gamla omklädningsrum på Fredriksskans) och detsamma kan man säga om huvudakten Lars Winnerbäck.

Ibland är Kalmar en fantastisk stad att leva i.

När vi satt i Studio Samba – och vi satt där tämligen länge – pratade vi om högt och lågt och jag hann tydligen med att säga att Henke Larsson är ett as och det är märkligt, borde jag inte lärt mig att inte använda den typen av uttryck om andra människor? Fast jag sa det – faktiskt – som berömmande. Det var en slags hyllning till Henke Larssons attityd ute på planen. Fast uttryckt i en rubrik ser det ut som allt annat än en hyllning.

Apropå utryckta citat; Kallskänken-Martin och jag hade ett resonemang i podden om buskis-teater. I Kalmar, i Krusenstiernska trädgården, spelar Allan Svensson och Robert Gustavsson och ett gäng andra skickliga skådespelare buskisteater i form av Charmörer på vift. Manuset bygger på en förlaga från 1920-talet och det är, berättade Martin (som såg premiären) rätt sunkiga kvinnoskildringar i föreställningen.
Jag har sett tidigare års föreställningar i Krusenstiernska trädgården. Och har då tyckt att det är märkligt att det som utspelas på scenen är så fast i dåtid. Borde det inte gå att spela fars som inte är daterad?
Det här pratade Martin och jag om och i går tog Östra Småland upp det.

Och så kör det i gång. Även om varken Martin eller jag har något emot att stå bakom det vi säger, det är trots allt våra åsikter, så vet vi att vi är ute på minerad mark. För vi framför kritiska åsikter om något som är otroligt positivt för Kalmar. Att erkända skådespelare sätter upp en föreställning som spelas hela sommaren i Kalmar lockar väldigt mycket folk till Kalmar och det är givetvis bra för turistnäringen och näringslivet. Vilket inte minst Martin är beroende av.
Men ska det betyda att man inte kan uttrycka sin åsikt?
Och Martin och jag vet också att det är så lätt att misstolkas. Martin var ju väldigt tydlig i podden med att skådespeleriet var ypperligt och att han också satt och skrattade för jämnan pjäsen igenom.

Martin bloggade om sina känslor här.

Och i dag följer Östra Småland upp med följande artikeln.

Från det ena till det andra – när vi satt i Studio Samba och snackade började vi prata om favoritserier i Buster. Niklas Holmgren och Sladjan kunde de flesta, medan Kristoffer Bergström inte hade läst Buster. Vitor Hedman, denna yngling, reagerade ”Buster, vad är det?”. Eller, han hade hört talas om Buster, men visste egentligen inte vad vi talade om.
Märkligt det där. För 30 år sedan var det på Busters omslag alla idrottsmän och idrottskvinnor ville hamna. Själv skickade jag in brev och kom med i både Mister Hattrick och 100-klubben (man skulle tricksa till minst 100).
The times they are a-changing.

Jag tog Kalmarflyg till Bromma, jag skulle vara med Sportbladets Studio Samba i dagarna två och på flygplatsen i Kalmar sprang jag in i Erik Israelsson med flickvän, de hade varit i Kalmar under Hammarbys sommarledighet, men nu började träningen igen och även om Erik och jag hörs på sms då och då var det trevligt att få möjlighet att snacka lite mer och längre.

På kvällen blev det Sportbladets TV-studio och det var jag, Sladjan (programledare), Anna (co-programledare), Bosse Karlsson (domarbas), Henrik Strömblad (Viasat) och Niclas Eliasson (AIK) och vi snackade upp VM-semifinalen mellan Brasilien och Tyskland och sedan fortsatte vi snacka medan vi såg på matchen (men vi sände den inte, vilket var ett nytt sammanhang för mig, vi fungerade som en slags polare som man kunde ha medan man själv tittade på matchen) och vi blev, som alla andra, häpna över matchutvecklingen och jag försökte utveckla ett resonemang om de brasilianska spelarnas rädsla, att de måste blivit rädda där ute och i det närmaste chockade och jag tänkte på det SVT:s expert Lotta Schelin sa inför Brasiliens åttondelsfinal mot Chile, när André Pops frågade henne hur man som spelare kände i spelargången minuterna innan en match av det här slaget. ”Man tycker att det är fantastiskt”, sa Schelin.
Det är en grov förenling, tror jag. Jag tror snarare de flesta spelarna är livrädda. Eftersom de vet vad som står på spel. Och de vet vilka konsekvenser ett misslyckande kan få för dem. Så länge det går bra resultatmässigt i matcherna kan de hantera rädslorna, men när det går åt andra hållet förlamas de.
Som mot Tyskland.

Vi hade skön stämning i studion, jag känner Strömblad och Bosse Karlsson sedan innan och Niclas Eliasson var en ytterst trevlig pojke och jag trivs när man kan smågnabbas en smula och dagen efter dök Kallskänks-Martin upp, han fick en spontan ingivelse (är inte ingivelser nästan alltid spontana?) och bokade en flygresa upp till Stockholm på studs när jag berättade att jag skulle dit och jobba några dagar, ”jag behöver komma bort från jobbet, jag hänger på!” och Erik hade berättat att Hammarby IF hade träning på Årsta IP 10.30 på onsdagen och vi tog tunnelbanan dit och släntrade sedan in på träningsanläggningen.
Hammarby började med ett litet fystest signerat fystränaren Claes Hellgren (den forne handbollsmålvakten). Nanne stod vid sidan av planen, ej ombytt och när han fick se oss sken han upp, ”det är bar att byta om, det här är din typ av träning” sa Nanne leende och visade med en gest ut mot planen, där spelarna sprang utan boll.

Sedan snackade Martin och jag med Nanne en lång stund och mitt intryck från i våras kvarstod; Nanne trivs otroligt bra i Hammarby.
Och Hammarby trivs med Nanne. Jag snicksnackade med de flesta spelarna – främst Hopf, Theorin och Kennedy – och det är klart att de är medvetna om Nannes och min relation och att det kanske påverkar vad de säger, men samtidigt känner man om de menar det eller ej och nog fan menade de det!
”Det Nanne säger, så blir det också. Det är helt otroligt!” som Kennedy sa.

När vi ändå var på plats passade vi på att spela in lite podd från ett av avbytarbåsen på Årsta IP och Erik blev gäst.

Precis när Martin och jag tänkte sticka in till stan för en bättre lunch på ett bättre ställe – ”jag har otroligt många kontakter i Stockholm!”, som Martin skrävlade – undrade Erik om vi ville äta med laget i stället. ”Men inte ska väl vi tränga oss på” sa vi med spelad ödmjukhet, men tackade sedan givetvis ja.
– Jag kan sätta upp det på min lön, sa Erik morskt, men sedan visade det sig att Yvonne, som är Hammarbys husmor, gillar mig så mycket att hon ville bjuda oss på lunch.
Vi bugade och bockade. ”Du är alltid välkommen hit”, sa Yvonne.

Jag har väldigt lite att jämföra med, men känslan är att det är en väldigt familjär och behaglig atmosfär i Hammarby.
Inne i matsalen satt sportchef Mats Jingblad och visade norska youtube-klipp för mittfältaren Solli och vid ett annat bord spelade Kennedy, Pablo, Johan Persson, Besara och Mihajlovic kort (”de kan sitta flera timmar efter träningar”, sa Erik) och vi njöt av maten och sedan hängde vi på Erik till tunnelbanan och slutförde poddinspelningen på hotellrummet, innan Martin och jag gled ut på stan och njöt av att ha några timmar helt fria. Det enda vi ville var att dricka lite gott och sedan äta ännu godare och det gjorde vi och när det blev kväll gled jag bort till Aftonbladet igen, det var dags för Studio Samba och den andra semifinalen och nu var det Anna/Sladjan, jag själv samt Niklas Holmgren (Viasat), Kristoffer Bergström (Sportbladet) och Viktor Hedman (hockeyspelare i Tampa) och precis som kvällen innan blev det bra stämning och Hedman visade sig vara grymt fotbollsintresserad och kunde varenda spelare i Premier League, men också en hel del från Allsvenskan och vi pratade om det här med mediainställning, hur man i NHL öppnar sitt omklädningsrum för media efter varje match, men hur vi i Allsvenskan stänger dörren och det slog mig när vi satt där att jag har svårt att se en svensk fotbollsspelare av Viktor Hedmans kaliber ställa upp i ett sådan här mediasammanhang, sitta i ett par timmar och snicksnacka fotboll, men Hedman var prestigelös och ödmjuk och imponerade på mig.

Tanken var att Martin och Speedy (den bäste på press och understöd i Kalmar FF:s historia, skyttekung för Kalmar FF i division II 1997 och med två inhopp i Allsvenskan 1999 på meritlistan) och jag skulle mysa lite hos Anders Timell efter sändningen, men det blev ju förlängning mellan Argentina och Holland och också straffar och vi hann bara med en kort visit på Riche (men hann se Mauro Scocco i den stora baren) innan Martin och jag släntrade hem till hotellet.

Trötta och möra efter en otroligt trevlig dag. Hur podden blev? Lyssna här..

Jag kollar på VM och jag försöker samla intrycken och det är inte lätt och jag vet inte om jag är där än. Så att jag kan samla intrycken och förmedla dem. Det får komma allt eftersom.
Men nog fan led jag med Costa Rica. Sååååå nära en semifinal i VM. Once in a lifetime. Och på samma gång starkt av Holland att samla sig och göra det bästa av situationen när det väl blev straffar.

Semifinal i kväll. Hur det går? Ingen aning. Men jag vet att det här är en förbannat bra låt.

Lägrets andra dag inleddes med lätt träning och sedan väntade dubbla matcher mot Helsingborgs IF på Brunnsvallen.

Först U 21 och sedan A-laget, men eftersom spelare hade blivit skadade och sjuka undrade Hasse och Jensa om jag kunde tänka mig att ställa upp som mittback i U 21. Visst, svarade jag. Men tänkte för mig själv att det här kan bli jobbigt. Jag är i och för sig obesegrad som mittback i Allsvenskan, men då backades jag upp av Tobinho. Nu skulle jag ha unga killar runt omkring som skulle förvänta sig att backas upp av mig.

Och som jag nämnt, jag ser mig inte som fotbollsspelare längre. Men man tackar aldrig nej till att få representera Kalmar FF.

Måns och jag laddade upp inför matcherna med att åka badring i vattenrutschkanan på badlandet på Ronneby brunn (Thorbjörnsson fegade dock ur, han skyllde på sin skadade axel, men vi tror att han helt enkelt inte vågade) och vi tjöt som tioåriga tjejer när vi åkte i väg i rännan, men vi tjöt mest för att vattnet var så kallt. Intalade vi oss själva.

Martin Nilsson på Kallskänken ringde när han hade hört nyheten att jag skulle spela, ”så ovärdigt!” sa han och tänkte på hur det skulle se ut om jag gjorde bort mig.
U 21-matchen skulle spelas innan A-matchen och när vi kom till Brunnsvallen var HIF-gänget redan där. Jag gillar att se de gamla profilerna som nu styr HIF. Erik Edman, Daniel Andersson och inte minst majestätiska Sven Andersson och det skänker en slags trovärdighet till hela HIF att ha dem i organisationen. ”Ska du spela?” frågade Edman och Andersson unisont och tja, vafan, jag måste ju ställa upp, svarade jag.

Det hade börjat åska och regna tidigare på dagen, vi trodde att det skulle vara övergående, men det bara fortsatte. Beslutet kom snabbt, A-lagets match skulle ställas in. Men U 21-matchen (som var tävlingsmatch) skulle flyttas. Till konstgräs. I Kallinge. Och nu började jag bli orolig. Mittback på konstgräs, det här kunde inte sluta bra. Regnet fortsatte emellertid att falla och åskan slutade inte att mullra och domarna tog beslutet att det var farligt att spela matchen och jag kunde andas ut. Jag slapp bli till ett åtlöje.

Istället for match stack vi till hotellets spa och jag, Nouri, Mats, Melvin Platje och Måns sjönk ner i utomhusjacuzzin och njöt och Melvin – som är från Holland – undrade om det verkligen stämde att jag lirat i Kalmar FF i 20 år och jo, det stämde. ”Henke är kung i Kalmar FF!” sa Nouri exalterat och man måste älska Nouri. Det är en galen jävel, en härlig jävel och nu lät jag honom hållas, det lät ju bra det han sa och Melvin nickade, ”Yes, I know that”, sa han och jag såg ingen anledning att säga emot, han kunde gärna få tro att det var på det sättet och så pratade vi om Kalmar FF och jag tog tillfället i akt att ge en historielektion om Kalmar FF och sedan gled klubbchef Svante Samuelsson ner i jacuzzin och jag sa till Svante att jag hade berättat för Melvin om hur Kalmar FF var uppbyggt och att jag förklarat organisationen, att Svante bara var en fasadfigur, att det egentligen var jag som bestämde och att det var jag som drog i trådarna och sedan pratade vi om att Xavi kanske skulle flytta till Dubai, ”kan han verkligen behöva mer pengar” sa Mats och jag svarade att han varit en trotjänare i Barcelona och trotjänare får sällan någon vidare lön och hänvisade till mig själv i Kalmar FF och Svante ojade sig och sa, ”jag hoppas att du lärt dig genomskåda Henke vid det här laget, Mats”.

På kvällen var det middag och efter några timmar roade vi oss med att hetsa lagledar-Ola och Måns fick i uppgift att slänga bensin på elden, ”Mats säger att han tar dig i Plankan”, sa Måns till Lagledar-Ola, som direkt tände till och snart stod han i bar överkropp (han ville även ta av sig byxorna, oklart varför) på scenen som fanns i lokalen, redo att visa Mats Solheim att Mats minsann inte besegrade honom i Plankan. Några minuter senare fick Lagledar-Ola givetvis se sig besegrad av Mats.
En bra kväll.

Mina killar i Kalmar FF:s U 17-lag har semester och jag försöker också ha semester, men så var det dags för ett litet läger för Kalmar FF:s A-trupp i Ronneby och det blev svårt att motstå. Klart man vill hänga med.

Ambitionen är att Hasse (A-tränare), Jensa (U 19) och jag (U17) sak ha en samsyn i de stora frågorna, att vi ska ha formella och informella möten och prata om hur vi vill ha det och att vi kan flyta mellan grupperna. Och nu var den  assisterande tränaren Patrik Hansson i Norge och då fick jag täcka för honom. Jag flöt alltså uppåt

Men först var det utdelning av kort till hotellrummen och jag hjälpte Borstam och eftersom Kristina i receptionen på Ronneby Brunn är en vän till familjen ordnade hon så att jag fick det finaste rummet och jag bugade och bockade och trakasserade sedan de andra i laget med en massa snapchatbilder på hur lyxigt jag bodde.

Det är alltid speciellt att vara i Ronneby med Kalmar FF. Det är ju mina hemtrakter. Jag minns att vi var på träningsläger med KFF i Ronneby (och tränade på min hemmaplan Åsavallen i Listerby) 1996 och det var stort. Och det känns stort att vara i Ronneby med mitt Kalmar FF nu också. 1996 var vi ett bottenlag i Söderettan, nu är vi ett stabilt topplag i Allsvenskan. På något sätt blir resan vi gjort i Kalmar FF mer påtaglig när jag återvänder till uppväxtmiljön. För då vägs det mot barndomens referenspunkter. Åsavallen, Blekingefyran, Brunnsbadet där man förfrös underkroppen i det kalla vattnet, stadskärnan som redan då höll på att dö, det provinsiella, rivaliteten mellan Saxemara, Listerby IK och Ronneby BK, midsommarfirande på Gnistan och hur jag drömde om att bli en bra fotbollsspelare, men inte mer definierat än så, det fanns liksom inget konkret i drömmarna och jag kom in på fotbollsgymnasiet i Kalmar, jag flyttade till Kalmar, jag började spela för Kalmar FF, men Kalmar FF var ingen förening som fick oss unga spelare att förverkliga några drömmar, vi låg i näst högsta divisionen, vi trillade till och med ur den näst högsta divisionen och allt det jag uppnådde, allt det vi uppnådde fanns aldrig i mina drömmar eller mål och att spelare i dag kan ta sig från Kalmar FF till Serie A och landslaget är…surrealistiskt.
Men det är den resan jag varit med om.
Och allt det där blev om möjligt än mer påtagligt när vi nu var på läger i Ronneby.

När vi startade lägrets första träningspass på Brunnsvallens A-plan fick skadade Stefan Larsson jogga bredvid planen. Vi pratade lite om det här med att inte vara spelare längre. Saknade jag det, undrade han. Och jag frågade mig själv om jag saknade det. Nu när jag stod så nära mitt tidigare liv jag bara kunde. Ett liv där jag var en central spelare, en ledare, lagkapten. Mitt ärliga och genuina svar till Stefan och mig själv löd: nej.

För jag saknar det faktiskt inte. Jag är jävligt glad över mina år som spelare i Kalmar FF, jag älskade att vara spelare i Kalmar FF och jag hade ångest över att behöva sluta, men jag ångrar mig inte och jag saknar det inte så mycket som jag trodde att jag skulle göra. Det var då. Nu är nu.

Jag har skrivit det tidigare, men för mig har det det inte enbart handlat om att vara spelare i Kalmar FF. Jag har nästan hela tiden önskat ha mer inflytande än så. Och det har inte handlat om ett inflytande som synts utåt. Jag vet att många tror det om mig, att jag bara velat synas och höras, men primärt har jag velat kunna påverka inåt och i frågor som många inte har insyn i.

Jag menar, jag vet ju vilka personer som styrt Kalmar FF under mina år i föreningen, jag vet vilka som verkligen gjort skillnad och det är personer jag ser upp till.

Så nu stod jag på planen, mina forna lagkamrater joggade igång kropparna, jag snackade med Hasse om den kommande träningen och det kändes gott att vara med.

Jogg, passningsövning, spel och sedan en avslutningsövning (eller försvarsövning, det beror på hur man ser det) där jag ansvarade för försvarsspelarna och när träningen var över körde vi en Gris och det var enda gången jag saknade att vara fotbollsspelare och när Marcus Nilsson förlorade och jag valde att inte fullfölja bestraffningen (att snärta honom med fingret på örat) tyckte han att jag var för snäll.

På tillbakavägen till hotellet gick vi genom Brunnsparken och Pär Ericsson och jag började prata och han frågade hur det kändes att ha slutat spela och om jag hade abstinens efter att träna, man är ju så van att träna varje dag, sa han och jag höll med, men jag svarade att det sköna nu var att man slapp stressen och pressen att alltid känna sig pigg och kry och att man nu kunde träna annat än fotboll och på kvällen blev det middag och sedan tävlingar och jag bildade lag med Elm, Marcus Nilsson, Romario, Stefan Larsson och Cramer och vi körde över allt motstånd och vann överlägset.

Föga överraskande.

Fotbolls-VM dundrar vidare och snart är vi ur den första fasen. Den, enligt mig, bästa fasen.
När det är matcher hela tiden. När en match avlöses av en annan och när det, som nu i Brasilien, är optimala starttider på matcherna. Och man kan ha dem som bakgrundskuliss hela kvällen.
Faran är dock att man ser lite av allt. Men inte allt av något. Och man skapar sig en fragmentarisk överblick.
Jag försöker dock se så mycket som möjligt.

För jag har insett det som andra tidigare sagt till mig – att det finns ett rättvist drag över landslagsfotbollen. Inom klubblagsfotbollen är det pengarna som styr. De som har mest pengar har de bästa lagen och det är de som vinner matcherna.
Men i landslagsfotbollen späs kunnandet ut. En superstjärna ”tvingas” spela ihop med spelare som inte lyser lika klart och kan inte räkna med att en stenrik ägare plockar fram pengar och värvar ihop ett bättre lag till nästa säsong. Vissa stjärnor hanterar det bättre, vissa sämre.
Men det finns en charm med det. Och det är det som gör att mindre nationer kan skrälla.

VM är ju också mer cupbetonat än exempelvis Champions league. Ett riktigt vasst lag kan ha otur i första matchen och förlora och sedan kan det vara över. Och tvärtom, ett tämligen svagt lag kan ha marginalerna med sig i två matcher och ta sig vidare från gruppen. I Champions League eller i en lång serie är det där mycket svårare.

Det vackra med fotboll är att nuet är så rådande. Eller, nuet och en kort tid av det förgångna. Som klyschan säger, du är aldrig bättre än din senaste träning eller match. Oavsett hur bra du var tidigare.

Det får Spanien känna av nu. Man har dominerat världsfotbollen i sex år. Sex år i fotbollsmått är en evighet. Men nu är man detroniserat. Det tog två matcher. TVÅ matcher.

Det är ju en aning sorgligt också. Glömskan inom fotbollen. Hur vi ständigt tänker på nästa match. Det skapar lätt en godtycklighet.

En godtycklighet man älskar och hatar. För som utövare önskar man ibland att man kunde tillgodoräkna sig tidigare framgångar. På något sätt casha in dem när det går motigt.

Dock. Jag har verkligen imponerats av Mexico. Stenhårt jobb, fin teknik och distansskytte av Guds nådde. Likaså gör Costa Rica det bra (även om det är märkligt att inget lag lyckats straffa deras högt stående backlinje än). Och Irans andra halvlek mot Argentina var formidabel. Trots baklängesmålet. Och Ghana, som fått väldigt lite poäng om man ser till hur deras spel sett ut.

Sändningarna, då?

Jag inser problematiken. Man har studios på plats i Brasilien och det går inte att ha nya gäster varje kväll. Därför får man lita på samma kort varje kväll. Daniel Nannskog är en skön typ. Men vad säger han, egentligen? Han är en snygg förmåga att säga ingenting på ett väldigt övertygande sätt. ”Jag ääääääälskar hur han använder armarna i den duellen. Äääääääälskar det. Uuuuuuuunderbart!”

Och så får han det att låta som något revolutionerande. Trots att alla seniorspelare i hela världen använder sina armar i närkamper.

Väldigt mycket av det som Nannskog säger är självklarheter. Samtidigt är Nannskogs smittande humör en styrka. Han tycker verkligen om fotboll och han tycker verkligen om att stå där i studion och prata fotboll. Men han hade behövt en tydlig motpol. Tyvärr vägs han emellertid inte upp av Hamrén. För Hamrén blir nästan en karikatyr av sig själv. Och det är extremt svårt att frigöra sig från Partajs parodi av Hamrén.
Jag vet att vissa journalister ifrågasätt det lämpliga i att SVT anställer Sveriges förbundskapten. Jag vet inte riktigt vad jag tycker i just den frågan. Men det är väldigt vanskligt av Hamrén utifrån en annan aspekt. Den kunskapsmässiga. För när han sprider floskler omkring sig är det väldigt lätt att vi sedan ser på honom som förbundskapten utifrån flosklerna. Respekten avtar.
Och borde inte Hamrén kunna ha vassare analyser? Eller är hans kunskap så tunn?

Men annars gillar jag David Fjäll. Lugn. Sansad.

Fyrans sändningar är svåra att orda så mycket om. Anna Brolin är ett proffs, Olof Lundh är en vän som jag inte vill recensera (fast om jag måste recensera honom kan jag ju säga att han är bra, han vet sina styrkor och svagheter och jobbar utifrån dem) och Hasse Backe är hur trygg som helst, men allt det här baserar jag mest av allt på tidigare erfarenheter. För under VM har jag knappt sett dem. Fyran har ju reklam hela jävla tiden! Det måste ju vara hopplöst att försöka analysera en match i pausen. ”Sitt kvar, vi är snart tillbaka.” ”Nu är vi tillbaka, sitt kvar, vi är snart tillbaka igen.”
Ungefär.

En sak kan man dock konstatera om man ser VM. De bästa lagen springer alltid väldigt mycket. I defensiven, i offensiven. Men Pirlo, då, säger du? Han springer ju ingenting. Nej, men då måste du också ha Pirlos blick för att kunna komma undan med det. Och en massa andra som springer i Pirlos ställe. För om inte Pirlos lagkamrater skulle ta löpningar, vem skulle Pirlo då kunna slå sina genialiska passningar till. Pirlo är inte regeln. Han är undantaget.

Och då kommer vi tillbaka till det här – hur ska vi i Sverige träna för att kunna tempoväxla lika ofta och lika bra som de världsledande lagen och spelarna?

Det är frågan.

I skuggan av VM spelades annan fotboll i går.
Bröderna Elm ville ge tillbaka något till moderklubben Johansfors och anordnade därför en match mot Kalmar FF och tog själva ut en egen startelva, kallad Johansfors Allstar. Där de själva ingick.

Jag fick äran att vara med i Johansfors Allstar och innan matchen undrade jag vad jag hade givit mig in på.

Jag har inte spelat riktig fotboll på ett halvår. Och jag vet hur det brukar kännas när man varit ifrån fotbollen i två veckor. Otajmat, osynkat, stelt, segt. Hur skulle det inte kännas nu då?

I Johansfors var det folkfest. Hela byn var på plats. Och att de är stolta över sina bröder råder det ingen tvekan om. Samtidigt är det skönt att se hur Rasmus, David och Viktor verkligen är de vanliga pojkarna, det är liksom inga konstigheter, och att deras gamla ledare, lagkamrater, vänner och släktingar i Johansfors behandlar dem som om de vore tio år igen.

I Johansfors Allstar lirade alltså de tre bröderna Elm, jag själv samt Patrik Rosengren och Jocke Lantz. Kryddat med spelare från närområdet i Johansfors. Och så min egen målvakt i buren, John Håkansson. John står i mitt U 17-lag i Kalmar FF, rankas trea i Sverige bland 98:orna och är en yngre variant av Petter Wastå.

Jag undrade alltså vad jag hade givit mig in på. Även om jag är en föredetting gillar jag inte att känna mig som en föredetting. Tänk om Ismael, Melker och de andra skulle springa åttor runt mig?
Tänk om om vi skulle få storstryk?

(Trångt i vårt omklädningsrum, David Elm och Patrik Rosengren)

Men så tänkte jag att det skulle bli förbannat kul att få återförenas med centrallinjen från storhetstiden. Patrik Rosengren (43 i år…), Jocke Lantz (37) – ingen av dem har spelat på ett tag, men herregud, det syntes inte! – och så bröderna Elm.
Pappa Elm var coach för Johansfors Allstar och ställde upp oss i en 4-3-3-uppställning och Viktor, Rasmus och jag smackade oss kring munnarna.
Vi älskar det systemet. Jag har hela tiden två extremt bolltrygga punkter framför mig som jag kan spela i trängda lägen. Och eftersom jag ligger lite bakom dem kan de alltid använda mig som ett rättvänt alternativ.
– Det är en trygghet för oss, och även om vi tappar bollen så finns du där! som Rasmus messade mig efter matchen när vi dissekerade händelserna via sms.

Och defensivt kan vi hela tiden skydda vår backlinje.

Tidigare på dagen hetsade killarna i Kalmar FF mig via sms, men jag visade järnpsyke och gick in i deras omklädningsrum innan avspark och lånade en nagelsax och spände upp mig. Det gav effekt.

Sjukgymnast Kjell Svensson var snäll och tejpade mina fotleder, som i fornstora dagar. När jag låg där på britsen insåg jag att det var det här jag saknade mest med att inte längre spela fotboll – kvalitetstid med Svensson.

Kalmar FF såg matchen som en möjlighet att få till ett bra träningspass och tog sig an uppgiften med bra attityd. Annars vet man aldrig hur det blir i en sådan här match. Inga poäng stod på spel, men jag kände tämligen snabbt att det fanns en rejäl dos prestige med i bilden.
Själv ville jag bara komma undan med hedern i behåll.

Kalmar FF satte hög fart från början. Vi hade tänkt pressa högt, men vi hade känt redan på uppvärmningen att vi nog ransonera våra krafter. Våra motorer, Rasmus och Viktor, hade inte spelat fotboll på drygt en månad och kände sig sega.
Så vi prioriterade organisationen. Men är det något vi kan så är det just organisation. Taktik.

Kalmar FF fick dock till några halvchanser inledningsvis när de spelvände och utnyttjade att vi hade division VI-spelare på kanten (”fega jävlar!”, tänkte jag och kände hur tävlingsidioten i mig vaknade), men efter en stund fick vi den där sköna känslan att vi faktiskt kunde matcha dem någorlunda. Att de inte kom någon vart med sitt bollinnehav.
Det som fungerade 2008 fungerade även nu.

Precis som förr såg man det nu i hur motståndarna började flacka med blicken när de hade bollen, hur de letade efter passningsalternativ, men inte hittade några och därför fick ta flera tillslag på bollen. Jag har alltid gillat den känslan. Då vet man att man är med i matchen.

Rasmus och Viktor hittade rätt position, jag kunde vara sköld bakom och Lantz och Bagarn kunde plocka smulorna och successivt växte våra division VI-spelare och mitt i första halvlek började de vinna dueller och ta offensiva initiativ (imponerande!) och då kunde vi börja utnyttja ytorna som fanns i KFF:s lag. Och halvlekens bästa chans fick vi när Viktor snodde bollen av Marcus Nilsson, hittade Mattias Evestål i djupled, som sedan frispelade David Elm. Men Lars Cramer i KFF-målet kom ut och avvärjde.

I andra halvlek kom solen fram och plågade oss rejält. Vi var mörkblåa till klädsel och med solen i ögonen såg vi knappt varandra.
Vi fortsatte dock stå upp bra, låg rätt i positionerna och tvingade KFF till att leta efter spelalternativ i stället för att få fart i spelet. Det var dock nära att KFF tog ledningen när man efter ett inlägg fick en trippelchans. Men John Håkansson var en vägg.

I gengäld hade vi våra lägen. David Elm nickade efter ett långt Rasmus-inkast (den varianten fungerar än), men Cramer sträckte ut och monsterräddade. Sedan sköt Rasmus från distans, Cramer sträckte på nytt ut och tippade bollen i stolpen. David störtade dock fram på returen, hade öppet mål från fem meter, men lyfte bollen över.

Jag tyckte dock det var helt i sin ordning. Jag gör ogärna mål på mitt Kalmar FF. David följde bara mina instruktioner.

Kalmar FF bytte ut i princip hela laget, fick in nya krafter, pigga krafter. Vi hade inte riktigt samma valmöjligheter, men de som kom in slet på riktigt, riktigt bra.
Vårt passningsspel var dock i slutet minimalt, våra spelare orkade inte ta initiativ och i kombination med den förblindade solen blev det mest lyfta-iväg-passninger.
Ändå var det millimetrar från att vi avgjorde. Mattias Evestål högg på Emin Nouris bakåtpassning, rundade Lars Cramer, men blev så stressad att han inte insåg att han kunde ha stoppat bollen och lagt in den i öppet mål. Istället försökte han avsluta direkt och då gick bollen utanför det öppna målet.

Vi var dock nöjda med 0-0. Nöjda över att hänga med. Och jag njöt av att ha Bagarn och Lantz bakom mig och Rasmus, David och Viktor framför mig. Rasmus klagade på att han var seg i benen. Men vissa saker han gjorde därute höll världsklass.

Själv åkte jag från Johansfors tillfreds; en man i publiken sa efter matchen ”Rydström, du håller än”.

Tackar, tackar.

Vänskap. Men först efter matchen. Nouri tyckte att jag påverkat domaren och fått ett inkast tilldömt oss som han borde ha fått. Och jag fick be om ursäkt till Diouf efter en hård tackling av mig.

Dagen efter tennismanglingen kände jag en viss stelhet i benen. Men Viktor Elm och jag gav oss på det igen. David, med en nyfödd hemma, fick prioritera den biten av tillvaron, och det var lika bra det. Så som David servade kvällen innan fick Viktor och jag aldrig chansen att komma in i spelet.

Nu fick vi bättre rytm i spelet, vi fick slå fler slag och varje gång jag spelar tennis tänker jag på fotboll. Det handlar ju om upprepning. Att nöta in en rörelse som du till slut har automatiserat i ryggmärgen och kan plocka fram även i de mest pressade situationerna. Hur når vi inom fotbollen dit?

Hur kan vi se till att fotbollsspelare nöter ”grundlagen” inom fotboll i större utsträckning än i dag?

Viktor och jag pratade om det här med förstatouch, mottagningar och passningssteknik, man är så mycket vassare på det i Holland, man drillar de unga spelarna stenhårt i de här momenten och sedan snackade vi om Europa League, AZ gick till kvartsfinal, men åkte ut mot Benfica och Benfica var riktigt, riktigt bra, sa Victor. Snabba, starka, duktiga med bollen, men ändå hårt jobbande i defensiven. I svensk fotboll tror vi ibland att offensivt skickliga spelare och lag inte behöver jobba hårt i defensiven. När det är tvärtom.

Sedan påminde Viktor mig om måndagens begivenheter. Matchen i Johansfors. Johansfors Allstar mot Kalmar FF. Jag har äran att få lira i Johansfors Allstar och kanske blir det en återförening av guldmittfältet? Där jag lirade ihop med Rasmus och Viktor och då och då hade vi David framför oss i anfallet.

Det vore fantastiskt.

Det enda som oroar är att Viktor inte rört en boll på tre veckor, rasmus inte en på fyra veckor och jag själv har knappt spelat fotboll sedan i november.

fast vissa säger att det är som att cykla, har man en gång lärt sig så…

Fast man kan ju ändå trilla av cykeln.

Mittbackar kommer Bagarn och Lantz vara. Precis som förr. Saknas gör bara Tobinho.

Hoppas ni kommer och kollar. På måndag, alltså.

Jag fick möjligheten att recensera Robert Börjessons bok om VM-laget 1994 i Expressen. Eftersom Börjesson är journalist hos Expressen behövde Expressen en utomstående recensent och Aftonbladet gav klartecken.

Det är jag tacksam över.

För det är en fin bok. Robert Börjesson har intervjuat alla som på något sätt var involverade och Börjesson är uppenbarligen en skicklig intervjuare. För han har fått dem att berätta om något uttjatat med nya ord.

Recensionen hittar ni hos kulturdelen på Expressen.se.

A-lagsspelarna i Kalmar FF är fortfarande på semester, jag får snap-bilder från diverse soliga platser (förutom från Måns Söderqvist, som varit på Island med U 21-landslaget), men vi i U 17 är fortfarande i full gång. I söndags mötte vi Gais i Pojkallsvenskan. Toppmöte. Sol. En fin matta på B-plan på Fredriksskans. Optimalt, med andra ord.

Gais tränas av Jeffrey Aubynn och den minnesgode har koll på att han och jag hade ett offentligt bråk 2005. Jag kallade honom för ”ett as”, han replikerade något om mitt fotbollskunnande. Men det är sedan länge uppklarat och nu var det ett kärt återseende.

Vi gjorde en stabil insats och vann med 2-1. Själv blev jag emellertid utvisad. Jag gick in på planen för att hjälpa en av mina spelare som hade skadat sig. Det gillade inte domaren. Så jag fick lufsa runt B-plan på Fredriksskans och sätta mig på andra sidan. Jag måste börja lära mig att smärttröskeln är aningen lägre hos domarna i U 17…

När domaren efter matchen för femte gången sa att han minsann skulle skriva rapport sa jag syrligt: ”Men säg en gång till att du ska skriva rapport, är du snäll.”

– Jag ska skriva rapport!

I kväll blev det nattmangling i tennishallen. Viktor Elm är hemma på semester från holländska ligan och han, storebror David och undertecknad körde i drygt två timmar. David friade stora triumfer med sin monsterserve. Det gjorde inte jag.

Men vi fick blodad tand. Vi kör nog i morgon också.