fram passet och röstkortet och snarast bege mig till Katarina Södra Skola för att rösta. Det här valet känns så viktigt, alldeles avgörande på något vis. Orolig, förväntansfull, katastrofbenägen, pirrig och kamplysten. 

Varför tror vissa att man måste rösta för sin egen vinning skull? Att man måste rösta efter egen klass, egna behov, för att få ytterligare guldkant på sin up and coming-medelklasstillvaro?

Man kan faktiskt rösta för de utförsäkrades skull, för barnen i de överfulla barngruppernas skull, för fattigpensionärerna, de halta, de lytta, för de som inte har förutsättningarna, styrkan, orken och hälsan att i Reinfeldtsk anda jobba, jobba, jobba sig till en dräglig livssituation. De som faktiskt inte kan. Man kan rösta för dem, utan att för den sakens skull få det sämre själv.

Jag har bestämt mig, jag röstar rött. Och vaknar förhoppningsvis i morgon i ett litet snällare, mjukare och mer rättvist Sverige.