Ja, det kändes som en mental värk att föda fram text i dag. Jag vill mocka en box ju. 

Nu tar jag min lilla väska, släcker ner på kontoret och vandrar hem i höstkvällen. Jag gillar den här hösten. Tycker att den känns hoppfull och inte alls lika mörk som förra året. Då hade jag en liten, liten oförutsägbar baby som inte sov på nätterna, och en man som jobbade i Danmark hela jävla tiden.  

Då hade jag knappt huvudet ovanför vattenytan. Det guppade liksom upp och ner och livet kändes som en vandring i en seg gyttja i ett månkallt landskap. Ändå ville jag inte erkänna för mig själv hur tungt det faktiskt var just då, hade jag gjort det skulle jag kanske ha drunknat. Det var lika bra att bara streta på i träsket. 

Därför vill jag ägna det här inlägget åt alla er som går hemma med en liten sömnlös baby. Ni är hjältar.