har feber och har varit det sötaste lilla gnällbältet hela natten och dagen lång. Som en sån där vetepåse som man råkat värma litet för länge i micron. Rosig och skör. 

I detta vabbande har jag ändå lyckats skriva två kolumner färdigt, vilket jag anser är en galen bedrift egentligen. Vi journalister kan liksom inte vabba. En deadline är en deadline. Så det är bara att skriva på trots att spyorna viner genom luften.

Som tur är kom pappan hem från öknen kring lunch och tog över den lilla kokande ungen. Så jag kunde läsa igenom det jag desperat hade kladdat ihop, och skicka i väg mina texter i någorlunda lugn och ro. Puh. 

Alltid nöjd efter deadline. Alltid sugen på livet. Alltid hungrig och lättad. 

I kväll ska jag njuta.