Så här skrev Anna i kommentarfältet:

”Dagis finns inte, sedan 1998 heter det förskola och är en annan typ av verksamhet – med en läroplan att följa, omsorg och pedagogik hand i hand – att lägga grunden till det livslånga lärandet. Jag har inte läst 3½ år på universitet för att bli kallad dagisfröken av föräldrar, barnen kallar mig Anna. Och om en 2- åring kan säga förskola kan föräldrarna det med.

Elry kanske ska byta yrke, om din arbetsplats nu är så olämplig för en 1-åring.

Anna Andersson: som sagt, du borde veta att det heter förskola nu och inte daghem.”

Anna är inte ensam om att störa sig på ordet dagis. Många med henne gör det.

Svar: Jag förstår inte varför ni stör er på ordet dagis. I min begreppsvärld står ordet dagis för just det du nämner ovan. Jag tänker 70-tal förvisso, men jag tänker pedagogik, jag tänker omsorg, jag tänker på ett samhälle som fint nog kan ge de små en god, rolig, lärorik start i livet. Jag tänker på ordet dagis i termer av själva förutsättningen för den jämställdhet som vi i Sverige ändå har lyckats uppnå, och då kan jag bli så glad att jag får tårar i ögonen.

Jag tror att ni lever i en villfarelse om ni menar att alla som säger ”dagis” tror att det handlar om förvaring med lågutbildade lektanter. Slappna av, vi respekterar er förskollärare mer än ni någonsin kan ana. Ni gör ett fantastiskt jobb, ni är grymma.