då det inte fanns uteserveringar. Förbjudet att njuta av solen i vårt så jävla solfattiga land. Kommunistbestämmelser.

då det inte fanns caféer. Bara konditorier eller sunkiga lunchhak. Inga lattes, inga briemackor. Bara dammsugare, köttbullsmackor och bryggkaffe.

när det inte fanns mobiltelefoner. När det var ett teknikens under att kunna slå R2 och prata på andra linjen.  När min pappa kom hem med en kartong och vi vördnadsfullt packade upp en telefonsvarare med de allra sötaste små banden som man till en början spelade in väldigt uppstyrda hälsningsfraser på för att senare i tonåren lajjade loss totalt med.

när vi ringde heta linjen. Fröken ur. Slog i telefonkatalogen och ägnade hela dagar åt the fine art of busringning. 

när man gick till biblioteket och slog i lexikon och lånade på sig högar av böcker, läste tidningar och slog i arkiv för att hänga med. En tid utan internet. Avgrunden öppnar sig när jag tänker på den här tiden…

när folk, gärna med grå tinningar, inte ”trodde” på det dära internet. ”Bara en fluga, inge å bry sig om”.

När jag stod bredvid min mamma i kön på banken i Orminge Centrum varje månad för att betala räkningar och hämta ut cash. På plats liksom. Och när hon sen fick ett bankomatkort, och bankgiro, en heurekaupplevelse.  

När blocket.se hette Gula tidningen. 

Jag får svindel när jag tänker på den här tiden. Hur klarade sig folk?