Någon frågade i kommentarsfältet hur jag hade tänkt att sluta med amningen. Svaret är: Jag vet inte. Det är ett problem just nu. Jag är både fysiskt och psykiskt utmattad och orkar inte riktigt att ta fighten. Orkar inte säga nej till ryckandet i tröjan. Till hans vädjande positionering i mitt knä så fort tillfälle ges. Till tårarna på natten. Så jag har liksom tänkt mig att han ska få tröttna. Förstå hur ljuvligt enkelt och gott det är med en pava välling. Att han får vänja sig att vara utan mig och sova ensam med pappa. Men icke – han visar verkligen inga som helst tecken på att vilja lägga av. Jag har som max varit i från honom två dygn, och det första han gjorde när jag kom hem var att slänga sig ner i knäet och rycka i koftan.

Men jag måste – för amningen gör mig helt jävla slut i huvudet. Jag äter som en häst men går ner i vikt. Jag är trött, trött, trött och vill ha mina hormoner tillbaka. Så varje helg tänker jag att jag ska sluta. Så även denna.