Jag gillar honom. Jag gillar hans böcker. I´m a sucker for history. Dessutom bodde vi granne med hans syster under hela min uppväxt, så hela familjen Lindqvist ligger mig varmt om hjärtat. 

Men, jag kan inte sluta tänka på att han for ut så förbannat mot den där kungaboken, ni vet den däringa skandalboken där Henemark outas som kungens älskarinna. Herman gick bananas och tyckte att det var ”vidrigt och äckligt ”att ”Den ofrivilliga monarken” ens fick ges ut.

Det jag inte förstår är att Herman tycker att det är helt rätt att skriva 300 sidor om Madame Pompadour, Ludvig XV älskarinna. En smaskig, sexig story om den franske kungens mätress, som lämnar föga snusk åt fantasin. Ok, det här hände för 250 år sedan, men poängen är att Herman skriver i boken att det franska folket mycket väl visste om att Ludvig XV levde i synd och den katolska kyrkan förbjöd honom att delta nattvarden, vilket får lov att ses som ett mäktigt och mycket officiellt statement på den tiden. Det skvallrades alltså friskt även på 1700-talet. Jag tycker att det ligger någon slags dubbelmoral i Lindqvist extrema försvar av Carl Gustavs privatliv. Eller? 

Sånt sitter jag och tänker på medan kylan intar Stockholm.