Solen skiner rätt i nyllet. Långa södermannagatan kan vara den enda gatan på söder som solen those dark days hittar fram till. Och här sitter jag och njuter en latte och macka och DN och då Hanna Hellqvists lilla Namn och Nytt text om gubbars och deras besynnerliga känsloliv i synnerhet, medan pappan tar hand om utfodringen av de små där hemma. Slabbandet med yoghurten, de små kladdiga fingrarna som så ivrigt sträcker sig efter mjölkpaketet som i nästa sekund ligger i en pöl av sitt eget innehåll, på golvet, tillsammans med de halvätna mackorna och leverpastejsbitarna. Det slapp jag i dag, och det säger jag tack Älskade för! Så enkel är jag att tillfredsställa. Här behövs inga diamantringar inte. En stund för mig själv, och jag blir som en mjuk pepparkaka i sinnet. Öm och kärleksfull.

Jag älskar Hanna Hellqvist. Vore jag man eller lesbisk skulle jag bli kär. Men nu är jag straight, så min kärlek sträcker sig till beundran. Som den rutinlösa kvinna jag är, så kan jag tala om att min enda rutin what so ever består i lyssning av morgonpasset i P3. Mina dagar blir aldrig så bra som en inledning med Hanna, Martina och Kodjo. Och just nu är det nån jävla insamling till förmån för barn, så Martina sitter i en glasbur i Malmö med Jason och Nor och stämningen där inne är  inte på långa vägar så varm som i morgonpasset. Martina behöver Hanna och Kodjo. Martina är lite blyg och obekväm i glasburen. Släpp ut henne, jag lovar att köpa allt på auktionen, bara jag får tillbaka mitt morgonpass.