att vara lyckligare än jag den dagen kastanjerna står i blom utanför fönstret. Jag har en sån längtan i kroppen efter ljus och fågelsång och bristande knoppar att jag bokstavligen håller på att gå sönder. Det är väl det fina med den här svenska jävla skitvintern, att man fan i mig uppskattar sommaren på ett sätt som inte en enda käft i resterande delar av världen gör. Vi blir ju tossiga. alldeles överfuckinglyckliga här uppe i norr när vi träder in i maj. Och det är förståeligt med tanke på hur det ser ut nu. Hur kylan biter sig in i märgen. I benen. I hårsäckarna så att gåshuden liksom etablerar sig som ett konstantum. Man fastnar i gåshud. 

Glömmer aldrig när jag var gravid med Lo. En av bieffekterna av den graviditeten var just konstant frossa. Alltså jag skojjar inte, under de tre första månaderna var jag frusen dygnet runt, hur många täcken jag än lindande in min huttrande lekamen i. Alltså inte lite småfrusen utan ett darrande stelfruset asplöv, totalt overksam, totalt oförmögen till värmande rörelser. Freeeze. Fy fan vad vidrigt det var. Vill aldrig vara gravid igen efter den kölden. På riktigt.