och det är jag så glad över. Här har vi liksom skapat en liten värld där vi annars ganska så ensamma frilansjournalister också får snacka skit  över en kopp kaffe med kollegor. Där vi också får dela ut uppgifter till veckans sopgumma (och vara sopgumma, det är också något fint med bara att få vara det!), sätta upp lappar i stil med ”din morsa jobbar inte här”, vattna blommor och ha uppstyrda månadsmöten, fast vi egentligen inte behöver det rent praktiskt. Yrket kräver det inte, men psyket. Man vill vara en del av ett vi, men i lagom dos. Man vill inte ha en chef som säger nej till en veckas ledighet när man hittar en sista minuten för 3500 kronor. Man vill inte ha jantekollegor som tittar snett när man inte kommer in exakt 9.00 utan tio över och i stället hade tänkt och sitta över tio minuter, dvs ansvara för sin egen tid och sina prestationer över den tiden. Eller mellanchefer som vill ha exakt koll på när och varför man lämnar lokalen under arbetstid. Man vill inte ha utlagda arbetsuppgifter som ”företaget” behöver ha gjorda fast de är sjuuukt tråkiga. 

Så den här mixen är himmelriket tycker jag. Sitter jag med en tråkig jävla irriterande skittext som i dag, så har jag bara mig själv att skylla. Jag är min egen chef, men har ändå kollegor. Dessutom trevliga sådana som man kan diskuterar hett och vilt med. För det har vi journalister behov av och vanligt dödligt folk tycker oftast att vi är asjobbiga åsiktsmaskiner när vi kommer i gång och tycker och har oss.