att stan stannar upp och håller andan så fort det faller ett par decimeter snö. Allt bara fryser. Bilar kör fast, kör av, eller bara står helt översnöade. Folk beter sig som i en katastroffilm. 

Ännu löjligare blir det när man vet att 20 mil norrut rycks det bara på axlarna åt ett sånt här snöfall. Man tar fram sin spade, skottar rent och lever vidare. Bilen har dubbdäck och det plogas hela jävla tiden. 

Men här står vi som fån. 

Jag har hitta Quetzala Blancos blogg. Gillar den. Allt faktiskt. Den har många fina kvaliteter och jag blir glatt förvånad varje gång jag hittar in dit. Men, ja det finns alltid ett men. Jag hajjar inte hennes jävla hetsbantande. Hennes viktsnack. Det får mig att tappa sugen så fett på bruden.

Jag är en sån som brer ett lager smör på min morgonmacka och på det en halv avocado och på det en sjö av olivolja och därpå salt.  Sen äter jag lunch, helst en fet restauranglunch. Kvällen avslutas med en stor, hemlagad middag, med extra allt. Däremellan äter jag gärna att par bullar och sveper minst två latte. Jag är en ätare. Jag skulle förvinna om jag betedde mig som Quetzala. Jag skulle bli så ful. Det skulle bli så trist. Jag skulle bli sinnesjuk. Man måste ju äta Quetzala. Ät, det blir så tråkigt annars. Och fult smalt.