Kolla här!

Alltså, rävbandmask måste ju vara det vidrigaste man kan få. Och nu är den här mitt bland våra blåbär. Jävla skit! Ska man behöva bli fobisk mot skogen nu? Skogen den tysta, vackra, rena. Och rävarna, mina favvodjur. Tänk er att ha en tam räv, vore inte det fint? Men nu är det slut med de drömmarna. Utrota maskhelvetet och ge mig mina rävdrömmar tillbaka!!! 

Stallet i dag också. Med bieffekten att jag är djupfryst. Har trots ett skållhett bad inte tinat upp ordentligt. Ska ta och värma min vetekudde och bädda ner mig med te, soppa och varma sockor. Vad oparty jag är. 

Men först vill jag skriva om maten. Detta känsliga ämne. Detta för oss kvinnor ofta så tabubelagda, så heta, så skamliga, så krångliga. Eller? För jag kan bli galet störd på att man som kvinna förväntas ha ett komplicerat förhållningssätt till mat. Man förväntas vara ätstörd på ett eller annat sätt. Antingen för mycket av det goda, eller för litet. Hög ämnesomsättning. Eller låg. Man förväntas ha koll på sånt. Ha koll på sina kalorier och intresserad av fibrer och protein och dieter och kolhydrater och diverse fetter. Man förväntas vara intresserad av sin kropps jävla utforming och man anses som skum och lite provocerande om man kliver upp på morgonen och INTE ser sig själv i spegeln och önskar bort eller vill lägga till det ena eller andra. 

Och det är mysko. För maten är inte en issue för alla. Den borde inte vara en issue. Det är galet är matfrågan ens är en fråga. Den borde vara vad den är: livsnödvändig näring. God sådan.