Återigen en natt med Lo, min lilla son som sedan entrén i den här världen har vaknat mellan två och åtta gånger per natt. I natt blev det tre gånger. Han är ett mysterium. Följer inte min andra barns logiska mönster som säger att den sköna långa sammanhållande sömnen liksom automatiskt etablerar sig i takt med att de blir så där ett halvår och börjar käka välling och mat. Att barn har en liten avvänjningsperiod på en vecka eller så, men sen verkligen njuter av att sova som små stockar i 12 timmar. Men inte Lo inte. Han har haft en avvänjningsperiod på drygt ett år. Ingen tutte, ingen napp, ingen latjolajban. Ingenting av direkt vinstkaraktär ges honom när han vaknar, ändå fortsätter han med sina nattliga gnälleskapader.

Och tro mig, jag har försökt allt, varenda liten metod som jag finner värdig och human. Men han är som han är. Bara att gilla läget.