Min pojk är normal. Vad nu det innebär. Han följer sina kurvor. Han bygger torn av klossar och greppar kritor som han ritar med på ett framlagt papper. Han har ett litet men välanvänt ordförråd på en sisådär 10-15 ord. 1,5 år och normal. 

Men vad händer med en unge som inte alls är sugen på att rita? Som tycker att det där med klossar är en löjligt enkel och uttjatad lek? Som inte säger ett ord. För att hon/han inte vill. 

Så klart är bvc skitbra. Vi har bland den lägsta barnadödligheten i världen och har bvc att tacka för mycket yadayadayada. Men bvc är också väldigt duktiga på att skrämma upp oss med normalitetsbegreppet. Så fort ett barn avviker det minsta från deras tester så avviker barnet per automatik från normen. Och föräldrarna blir asnojjiga.  Min 4-åring till exempel var helt ointresserad av tornbygge när han var ett och tyckte att det var helt stört att bvc-tjejen bad honom peka på bilder när han var tre, så han höll tyst när hon frågade var ”koppen” var någonstans och vägrade peka. Hon lade huvudet på sned och uppmanade oss oroligt att komma tillbaka för att kontrollera hans utveckling några månader senare. Jag avböjde vänligt men bestämt. Jag visste att min pojke både kunde identifiera tandborstar och muggar på bild när han var sugen så jag var faktiskt inte ett dugg orolig. Han var bara inte sugen på att interagera med just henne, just då.  

Utvecklingstakten är så otroligt individuell och det vore skönt om vi kunde bottna lite i det och slippa oroa oss för att ungarna ska följa de här exakta kurvorna. Tror att vi skulle bli softare föräldrar då.