Det är min last, det. I synnerhet sedan barnen kom. Eller den stora tröttheten… De grå ringarna. Dyra smörjor i perfekt nyans att täcka över och släta ut med. Och rouge så att man ser levande ut. Och pricken över i´t: Touche Eclat, den lilla täck/highlightern som är rent av magisk. Kommer ni i håg våra morsor på 80-talet och deras brunkräm, föregångarna till foudation. Och pancake-pudret? Nostalgi. 

Jag har också by the way slutat tjuvröka varje dag. I julas tappade jag sugen på cigg i och med en släng av halsont. Och är det nåt huden mår bra av så är det rökstoppet. Trodde att ett par ciggisar varken gjorde till eller från, men det gjorde de.  

En anledning till att jag valt bort smink är barnens: vaaaaaa gööööör duuuuuuuuu? när jag vistats längre än tre minuter i badrummet. Det stressar mig att ha kids som står och stampar i hallen och vill i väg. Sminket är bortrationaliserat helt enkelt.

Men nu är de större och kan sysselsätta sig själva i fem minuter när jag står fixar mig. Men stresshormonet börjar liksom direkt pumpa per automatik när jag står inför att ägna mig själv fem minuter, för jag vet hur många gånger jag blivit avbruten av ett ”maaaaaaammmmmmaaaaa, aaaajjj, buhuuuuu” . Men nu är de större, mina små och har lärt sig att vänta, är inte helt och hållet styrda av sina behovsimpulser. Nu kan jag tänka en ostörd lång tankekedja igen. Måla min fransar, läsa en del i DN. Fri. Känner mig fri.