ADHD-diskussionen, men kan inte riktigt. För jag blir galen av den hätska stämning som har uppstått i kommentarsfältet. Väldigt många är extremt provocerade av att jag överhuvudtaget tar mig ton och tycker någonting kring ämnet. Att jag borde hålla käften för att jag inte vet vad lidande innebär. Det rasas kring min disrespekt mot schizofreni, och min lättsamma inställning till uppfuckade personalities och kreatörer och diagnoser. Läkare har skrivit att jag bidrar till de negativa fördomar som omgärdat ADHD-diagnosen. 

Låt oss till att börja med konstatera att lidande förmodligen är ojämförbart som Morgan Alling så fint uttryckte det i Kvällsöppet härom kvällen. Någon vars hund precis dött kan lida mer än någon som vuxit upp på barnhem. Därför att vissa är skörare än andra. Jag håller med honom. Låt mig också påminna er om att jag är uppvuxen i en alkoholistfamilj som innehöll åtminstone en diagnostiserad person, så jag har ändå nån slags koll gällande lidande och smärta och diagnoser.

Flera barn i min närmsta krets har ADHD. Jag har full respekt för dem som vill medicinera. Full respekt för dem vars liv har förändrats till det bättre i och med diagnosen. Full respekt för er, hör nu det! 

Men, jag kan ändå inte hålla käften om de som står mig nära som inte vill utreda sina barn. Som inte vill medicinera. Som tycker att skolan ska tillhandahålla stödundervisning för alla som har koncentrationssvårigheter ändå, med eller utan diagnos. Kan inte hålla käften om att det finns folk som tycker att det är konstigt att man INTE får ADHD av att växa upp i vårt samhälle. Detta samhälle där mycket handlar om att leva enligt en ganska så snäv norm. Där väldigt väldigt mycket handlar om att vara ”normal”. Där jantelagen råder och vårt värde mäts i prestationer. Där tid är pengar och informationen med sköljer okontrollerat över oss. Där vi rör oss för lite, äter för mycket skit och stressar ihjäl oss. 

Jag kan inte hålla käften om den andra sidan bara för att ni diagnosivrare skriker hotfullt att jag ska lägga ner.