av ADHD-diskussionen. Och det är bra. Jag tror dock att ni läser in åsikter som inte står i mina inlägg. Till exempel att jag inte tror att ADHD är en medfödd funktionsnedsättning. Vilket inte stämmer. Jag tror ingenting. Svaret är att inte vet. Jag vet inte, och den forskning som finns tillgänglig i dag är inte övertygande nog för mig. 

Men jag är klar och tydlig i följande åsikt: Jag känner med alla er som har barn vars beteenden avviker från normen. Jag sörjer med er. Jag tänker på er.

Men, och där kom menet, jag tycker att det är förjävligt att vi lever i ett samhälle där det avvikande per automatik är fel. Där det avvikande med alla medel skall slipas bort, mattas ned, medicineras till normalitet. Varför är det avvikande så jävla besvärande? Varför har vi inte ett samhälle där alla får plats? En skola där alla får känna sig normala, även de som har spring i benen, som inte kan hantera sina impulser, som inte lär sig i genomsnittlig takt?

Jag är fucked up. Jag tror att samtliga personer i min familj skulle få olika psykiatriska diagnoser om vi ställde oss under lupp. I stället blev många av oss kreatörer, många av oss sökte alternativa vägar, många av oss måste jobba lite extra med den mentala verktygslådan för att behålla sinneron. Men jag gillar de uppfuckade, jag gillar de som inte går längs livets stig som maskiner, perfekt inställda för att klara av samhällets krav på anpassning, utbildning och ekorrhjulsliv. Vet ni att det finns kulturer där schizofreni ses som ett högt andligt tillstånd, där de shizofrena får en alldeles speciell upphöjd plats i tillvaron. Det är fint tycker jag.