Nu har Los vilja bestämt sig för att utvecklas och jävla till livet. Mössor, tröjor och jackor som inte ska sättas på, vagnen som han ligger och gormar helt konkav och fastspänd (skrämmande likt en scen med spännbälte) i för att inte ramla ur. Upprepningstvång, dvs tron på att om han bara säger ordet hät, hät, hät, hät, hät  miljarder gånger på en timme, så kommer mammas vilja att hålla honom utanför boxarna i stallet att ge vika så att han äntligen får gå in och krypa runt inne hos hästarna och slå ihjäl sig. Skriker man bara tillräckligt högt när man går förbi godishyllan på Ica så blir det godis. Och så vidare. Den lilla milda personen Lo är stundtals ett minne blott. Nu är det mest vilja hit och vilja dit och som ni vet är 1,5-åringar kanske inte de mest rationella små figurerna. Det går inte att förklara eller resonera sig undan, det är att visa med hela kroppen och själen vart skeppet ska. Och det är tröttsamt vissa dagar. Tröttsamt att börja dagen med en kamp om tröjans vara eller ickevara på den mjälla babytorson.