Min favvoålder alla kategorier: fem!!!! ( har dock en känsla av att jag har skrivit så här om alla åldrar). Vackra vackra sommarstockholm med femåring = som en dröm. Vi bara strosade runt och log och åt glass och glodde på folk och garvade åt risiga skämt och köpte skor. 

Jag kliver ur bilen på stallplanen. Solen fullkomligt steker och gräset skriker ut sin grönska. Jag hämtar min häst i hagen. Borstar, kratsar hovar, reder ut en trasslig man, plockar en fästing – allt medan jag ryser av välbehag och flow och sinnesro. Alltså jag skojar inte. Jag har ståpäls när jag gör allt detta.

Vi går in på ridbanan, jag longerar, vi går över pallar, vi hoppar ett litet hinder. Backar, stoppar, hon följer som en hund min smarta lilla quarter. Jag sadlar på. Sitter upp och rider. Min blondin har gått från att se ut som en angoraraggsocka till att vara en ridhäst. Ståpälsen vill inte lägga sig. Jag vet att vissa av er inte fattar ett skit av det här, men att vissa av er därute vet precis hur lyckan över dessa till synes banala skeenden fullkomligt bränner i kroppen. 

Jag tror inte på reinkarnation alls, men vid stunder som dessa händer det att jag överväger tanken på att jag har varit en cowboy på ett berg någonstans. Jag kan liksom inte spåra i varken arv eller miljö vari denna hästeufori kommer ifrån. 

Shit va bra ni är på träningstips! Tack alla! I dag har jag gjort en jävla massa armhävningar, utfall och upphopp, samt ridit in min häst!!!! Därav bloggtorka. Stallet utan telefon hela dan. Magiskt. Jag kör Rocky Balboa-stilen framöver. Tränar på enligt klassiska maner. Sug: stapla ved och stockari perfekt vedbod. Vore nice träning.

Jag vill bli stark, musklig och fast i kroppen. Vill se ut som Linda Hamilton i Terminator. Vill inte går ner i vikt, vill bara ha muskler och hyfsad kondition (obs. inte springa en jävla massa mil och hosta blod för det hatar jag). Vad göra? Som passar i kombo med tre barn, en häst (tyvärr inte mycket träning där ännu eftersom jag inte rider henne). Träningen MÅSTE också kännas meningsfull om ni hajar. Inte stå och dra i nån hantel på ett gym, det går inte min hjärna på. Då vill jag fuska direkt. Tips?

Det händer att jag i stunder av melankoli och allmänt svårmod gör den här pastan. Äter, njuter kanske gråter en skvätt och faktiskt – efteråt känns livet lite ljusare! Här har ni tröstpasta i 4 steg: 1.Koka upp stor kastrull med vatten och mycket salt (japp, tricket m pastan är mycket stormkokande ordentligt saltat vatten att tumla runt i. 2. Fräs 3 finhackade vitlöksklyftor en halv lök, champinjoner i skivor och sist men inte minst en skivad ekologisk salsiccia. 3. När ni fräst färdigt och salsiccian inte längre är rå, på med grädde, hackad färsk rosmarin, herbamare örtsalt, svartpeppar o pyttelite råsocker. 4. Vänd ner den perfekt al dente-kokta tagliatellen och bon apetite! Servera med svenska nyskördade tomater och du är lyckan på spåren rätt snart…

Vaknade just till efter en ganska ultimat tvkväll . Mamma byter bo, med rökande överviktig skånsk morsa som bytte liv med renlevnads-bodybilderkvinna. Fin krock det! Därefter brittisk dokumentär om internatskolor à la Harry Potter (sjuk företeelse att stoppa åttaåringar på internat! Naturvidrigt! Usch!) Följt av TV4-nyheterna med askmoln och kungens polares brev till TT och här någonstans slocknade lilla jag och vaknade alltså nu totalt förvirrad med brus på tv’n och tända lampor och en känsla av att ha missat allt.

Helt slut. Barnkalas. Ja ni fattar. Fint och kul och rart. Men. Dränerande. 

Här sitter jag bakom ratten och känner inte igen mig själv i backspegeln:

Just det, så här blev jag i håret:

De pratar och slåss i ett enda virrvarr framför Nyhetsmorgon!

Mormor och gubben. Lo har en fin morgonlek: ”mormor”

och ”bubben”