Jag gråter mycket sällan, men En unge i minuten får tårarna att spruta här i soffan. Delvis av det vackra i att se liv bli till, men lika mycket för att jag minns den där totala utsattheten i att ha en unge halvvägs ute, ha satanjävligt ont och INTE kunna backa bandet. Vilken lott att vara barnaföderska. Fy fan och halleluja.