så trots att Ninna har ett fult sår på höger bakben och är öm i hovarna och lite allmänt nedsatt, trots att det är eftersatt underhåll på hela mig och mitt yrkesliv och hem, trots att det är mycket, mycket, mycket med barnen och maten och klädhögarna och smådjuren – så vinner hoppet. Jag vet inte vad det är med mig, men jag känner mig så satans hoppfull. Måsarna skriker igen och nyponrosorna lockar och jag vill bara vara i den här varma vackra sommaren. Typ uppgå i naturen. Bli uppäten av en köttätande växt. Lägga mig under bar himmel med gräset kittlandes och somna. 

Och jag inser  när jag skriver detta att läget var det diametralt motsatta för ett år sedan. Då var jag en utbränd spillra utan hopp. Allt som låg framför mig tycktes omöjligt och skrämmande. 

Så det blir bättre. Det kan bli bättre. Livet växer och stagnerar aldrig. Allt flyter.