Hat kärlek. Orkidéer är överhuvudtaget vår tids pelargonier. Varenda jävel har dem som något slags bevis på att de har taste. Att de har/vill ha vitt, vitt, vitt och några kuddar från svenskt tenn. Så boring. 

Därför tycker jag synd om mina orkidéer. Jag älskar dem mest när de inte blommar, när de inte står där med sina vaxartade överbesprutade blad och blommar med blommor i overkliga färger som aldrig vissnar. Tycker bäst om dem när de vilar och stjälken är alldeles brun och torr och man tror att de ska dö. Bladen är litet skrumpna. Man vet aldrig hur man ska vattna eller var de ska stå. Man övervattnar, då drunkar de till hälften. Man låter raringarna torka ut, då skrumpnar de där små neongröna skotten som nyss orkat sig fram mellan barkbitarna. Men nu blommar det här på köksbordet alltså. Och jag kan inte annat än älska just den här orkidéns kamp för att få slå upp sina freaking-fucking-overkliga ufon till blommor efter ett år i total dystervila.