Jag beklagar den. Jag beklagar de uteblivna analyserna, min uteblivna offentliga sorg. 

Men jag blev mållös. Allt som hände i Oslo och på Utöja drabbade mig liksom kroppsligt. Kände mig alldeles obetydlig och ville lämna blankt papper för de överlevandes berättelser. Och jag tror att analyserna måste få tid på sig att mogna för alldeles inpå ondskan blir de ofta så infekterade, så förtvivlat arga. 

Men det går inte en dag utan att jag tänker på alla som var på Utöja. På skräcken, på änglarna, på ondskan.