är en plåga. Min hjärna en överlastad hårddisk med helt onödiga minnen som när som helst pockar på och ger sig till känna. Nu i morse började jag tänka på vårt garage. Alltså garaget som tillhörde huset där jag växte upp. Som jag flyttade i från när jag var 13 år. Ändå minns jag presenningarna, träbockarna, cyklarna med punka, mögellukten, näbbmössen vi brukade fånga i små fällor, soptunnorna som stod alldeles utanför och stank i augustihettan.

Jag minns det här garagets exakta interiör trots att jag inte var därinne mer än ca 20 gånger. Det var bara en ganska så unken förvaringsinstans. Ändå slog jag upp mina blå i morse och började direkt fnula på flyttkartongernas placering, de gamla färgburkarna som vi målade staketet med, de svarta sopsäckarna. 

Tänk att vissa inte minns sin barndom. Jag minns för mycket. Varenda liten detalj.