gjorde jag sjukt goda fiskpinnar i går. Hemmafixade. 

Köp fryst torsk i block. Tina det lite, det ska fortfarande vara fryst men inte stenhård om ni hajar.

Skär det halvtinade torskblocket i fiskpinnestora bitar. 

Rulla först i saltat mjöl

Rulla sen i uppvispat ägg

Sist men inte minst: rulla i ströbröd. 

Viktigt att alla lager fäster ordentligt!

Stek raringarna i en rejäl – och då menar jag rejäl – klick smör. Ta två klickar föresten, paneringen suger åt sig, och det blir jävligt mycket godare med MYCKET smör. Ät en barnportion om nån av er nödvändigtvis ska hålla på o banta. 

Till detta serveras givetvis färskpotatis, remouladsås och sauterad spenat. Och så en sallad med svenska tomater, rödlök och kapris! 

Inget är väl så gott som en mezetallrik. Ingen stad är väl så fin som vår när värmen liksom har stekt asfalten och luften dallrar i skymningen. 

Jag är så avspänd känner jag. Sover så mycket. Är med de jag älskar hela dagarna och kör mycket med acceptans när jag känner att jag börjar tänka jobb, träning, verksamhet. Acceptera ledigheten och softa. Arbetets tid kommer. Acceptera lättjan. Det fina i att inte göra ett jävla vettigt skit. Acceptera att du i bland känner kli i själen. Njut av att det är ok. 

Jag beklagar den. Jag beklagar de uteblivna analyserna, min uteblivna offentliga sorg. 

Men jag blev mållös. Allt som hände i Oslo och på Utöja drabbade mig liksom kroppsligt. Kände mig alldeles obetydlig och ville lämna blankt papper för de överlevandes berättelser. Och jag tror att analyserna måste få tid på sig att mogna för alldeles inpå ondskan blir de ofta så infekterade, så förtvivlat arga. 

Men det går inte en dag utan att jag tänker på alla som var på Utöja. På skräcken, på änglarna, på ondskan.