Känner mig alltid som ett litet ufo när vuxna människor samlas och pratar allvar om ansvar och föräldrarföreningar och klasskassor och sånt.

En förvuxen tonåring bland alla de vuxna. Ett barn som det inte kunde ordnas barnvakt till, som fick hänga med och sitta under bordet. Alla andra känns som föräldrarna kändes när jag var 12. Aldrig spelar vi vuxna VUXNA så trovärdigt som på föräldrarmöten. Alla har gått på KTH och är fast anställda och har försäkringar och pensionssparkonton och fina bilar och vigselring på fingret. Glasögon och Odd Molly-koftor. Och frågar kritiskt om scheman och läxor och försvarar sina barns intressen. 

Vore skönt att få en sladdis i 42-årsåldern så att man för en gångs skull är äldst bland föräldrarna. Äldst och duktigast och mest sugen på att samla in pengar, ordna skolfest och ställa upp som allmän anslagstavla för alla förvirrade och osäkra päron.