Läser Natalias kolumn och känner hur jag sakta men säkert börjar ta det slutgiltiga steget mot ett vegetariskt liv. Jag tvekar, dels för att jag av hävd är emot militanta idéer, dels för att jag har svårt för att sitta o välja och peta och tacka nej till föda med vetskapen om att en stor del av jordens befolkning svälter och skulle kasta sig över en hund om de fick tillfälle. Och dels för att man missar goda grejer. För kött är gott. Gåslever. Pata negra. Griskind. Gotländsk lamminnerfilé. Alla de här små djurdetaljerna är ju goda.

Men den här massindustrin av grisar, massindustrin, de obarmhärtiga slaktmetoderna. Det onda och avstängda i mänskligheten som bara fritt får gro när de sätter slaktpistoler i skallen på halvårsgamla grisar dagarna i ända. Den osköna känslan när jag tvingar mina barn att dämpa sin medkänsla i mataffären när jag svarar på frågan om vad som egentligen ligger innanför plasten. Dött djur. Hur då dött? Ja, slaktat alltså. Men nääääää, stackars ko och en tår i ögonvrån.

Mer vegetariskt och mer kravmärkt kött blir det i allafall. Och jag tänker inte äta på nån jävla köttrestaurang i sällskap med styckdetaljer. Bårhusfeeling på det.

Såg Mia Skäringer show på svt1 i går och fik mig en rejäl genomkörare av känslolivet. Hon når ända in. I själen. 

Nu: brunch. Jag hoppar över baconet, men allt det andra frossar vi i så klart.