Startsida / Inlägg

Maria Sveland gick bananas

av Sanna Lundell

Och skriver såhär angående min krönika:

Så drog debatten om ”Happy Happy -en bok om skilsmässa” igång. Sanna Lundell skriver i en krönika i Aftonbladet angående vår bok

”Tvärtom tycker jag att separationer har normaliserats så till den milda grad att det för nästan alla mina vänner som befinner sig i det tungrodda så kallade småbarnsträsket ­talar om varannanvecka-livet som en hägrande skatt.
Separationer framställs nu för tiden medialt, litterärt och filmiskt oftast som en winwin-lösning för både ­henne, ­honom och inte minst barnen.”

Hm. Uppenbarligen lever vi i olika världar. Vet inte varifrån Sanna Lundell fått intrycket att den allmänna bilden av skilsmässa framställs som en ”winwin lösning”, det är ju precis tvärtom. Alla berättelser om skilsmässa handlar om tragik, sorg, skuld. Hela vokabulären kring skilsmässa är fylld av ord som ”förhållandet kraschade”, ”gick sönder”, ”dog”. Ord som snarare får en att tänka på en trafikolycka än en skilsmässa. Det är därför vi ville göra en bok som gav en mer nyanserad bild av skilsmässa som något som inte entydigt är sorgligt. Att också våga prata om glädjen som kan komma ur en skilsmässa. Men det är uppenbarligen väldigt provocerande för vissa. Och fortsättning på debatten lär följa, var så säkra.

Nu tror jag i och för sig inte att Sanna Lundell har läst vår bok, för skulle hon gjort det skulle hon sett att som en röd tråd genom nästan alla texter går just skulden gentemot barnen. Det är något som alla brottas med. Det som stör mig är att Sanna Lundell ytterligare spär på denna med sin krönika.

Jag skulle vilja fråga alla som kommer dragandes med ”skulden mot barnen” och mosar in den i ansiktet på alla oss som skilt oss vad de egentligen tycker är alternativet? Ska man fortsätta i en olycklig relation ”för barnens skull”?

Ingen som går igenom en skilsmässa där det finns barn inblandat undgår nog tanken om vad det beslutet kommer innebära för barnen. Men vi blir knappast hjälpta eller stöttade genom att gång på gång bli påminda om detta skuldperspektiv.

Eller som en kvinna skrev till mig apropå Sannas krönika:

”Hej Maria, jag vill tacka dig för den här boken. Jag har levt  i ett långt äktenskap där jag blev misshandlad på olika sätt. Nu har jag äntligen tagit mig ur det. För oss som levt i sådana äktenskap är det en stor tröst att läsa om skilsmässans fördelar eftersom vi liksom alla andra kvinnor som skiljer sig brottas med den ständiga sorgern över att vara ifrån barnen. När olika kändiskvinnor går ut och skriver om att det är fel att vara glad efter en skilsmässa så tänker de inte på att de också  påverkar kvinnor som lever i misshandelsförhållanden. Att ta sig ur ett destruktivt förhållande är svårt nog som det är. Vi behöver inte få salt strödda i såren av olika kändiskvinnor som talar sig varma om de stackars barnen och föräldrarnas egocentrism.
Så tack snälla ni för den här boken!”

Jag håller helt med henne.

Svar till Maria Sveland:

Jag har läst boken och den är välskriven och ni belyser det goda som kan komma av en skilsmässa utmärkt fint och peppande. Frågan är om du har läst min krönika? Jag skriver inte om någon skuld gentemot barnen. Ordet skuld förkommer inte alls faktiskt. Jag skriver om sorg över att inte dela livet med sina barn mer än varannan vecka. Jag skriver om en ö av sorg dit man då och då i sitt i övrigt härliga nyskilda liv återkommer till. Sorg är INTE detsamma som skuld. Fatta bara det och läs om krönikan. Jag skriver om kravet på att man ska vara så förbannat glad these days. Att en glad mamma/pappa per automatik är lösningen för att välfungerande föräldraskap och välmående barn. Och det är där min sko klämmer som fan rent utsagt. För i människan bor mycket sorg. Smärta över förlust.Ilska, frustration och andra ”fula känslor”. Och den där fulstämpeln skulle jag vilja att vi tvättade bort. En mamma/pappa som visar hela sitt känsloregister adekvat tror jag är en bra förälder. Som visar att sorgen kan genomlevas och leda till utveckling. Som visar barnet att smärtan inte varar för evigt, att den har ett värde och att den leder framåt till något bättre. Man måste inte positivisera omskakande händelser i livet, man kan välja att skildra hela spektrat av en skilsmässa. Jag skriver inte någon stans i min krönika att jag tycker att man ska bita i hop i sin sunkiga/våldsamma/destruktiva/knullösa/tråkiga relation av skuld gentemot barnen. Där har du läst mig så inåt helvete fel. Skilj er, gå vidare, men blunda inte för sorgen, för smärtan, för vilsenheten. Blunda inte för den i vårt samhälle så förkastade känslan sorg. Den är inte farlig. Den är läkande. Det perpektivet saknade jag i er bok.