mest av allt drömmer om att vara hemmafruar (enligt ny i och för sig rätt ovetenskaplig undersökning från sajten familjeliv.se). Inte så konstigt tycker jag. Det ligger i tiden. Så att säga. En motreaktion på alla sjukt duktiga 70-talist-morsor (tuppen ja, jag är en av dem) som jobbar i hjäl oss med barn och familj och cupcakes och superkarriär och bantningshets och så vidare. Vi som vill ha allt. Och som slutar som pillertrillande utbrända nervvrak.

Nej, det är klart att det framstår som softare att glida runt i en plyshoverall, sippa på en smoothie, baka ett litet bröd och softa med sina barn hela dagarna än att stressa från dagislämning till jobb till träning till dagishämtning till hemlagad näringsriktig middag och läxläsning.

Om hemmafrulivet ändå vore sådär soft som i desperate housewifes, eller som hos underbaraclara. Men det är det ju inte. Även hemmafruar slutar som nervvrak. Av ett liv utan egenbestämmande. Utan innehåll. Av tristess. Av brist på utmaningar. Underbaraclara är för det första inte hemmafru. Hon tokjobbar. Men det syns inte i bloggen. Liksom tvätthögarna. Och kvittohögarna. Mötena med banken. Revisorn. Telefonsamtalen. Intervjuerna.

Jag tror att det är det jämställda livet vi vill åt. Livet där vi inte behöver tänka hemmafru ELLER dubbelarbeta sig rätt in iväggen. Vore det inte bäst om man fick jobba lagom. Hänga med barnen lagom. SVenskt härligt underskattat ord: Lagom.