men lycklig!

Mot hästrackarn min alltså.

Kom nyss tillbaka efter en makalöst vacker ridtur där jag kände mig som Frodo fullt ut. Upp bland kullarna genom hjorthäng, små paradisankor med ungar, porlande bäckar, falkar svävandes ovanför. Och alla dessa reklamfilmsperfekta snötäckta bergstoppar mitt i allt det frodigt prunkande gröna. Löjligt vackert. Ni som tar er hit, boka en ridtur, det är helt klart värt det!!

På anslagstavlan inne i fikarummet hade arrangörerna bilder på vettskrämda asiater som liksom låg krampades på hästarnas ryggar i skräck. Sjukt roliga bilder. Många asiater drömmer tydligen om att rida, gärna i amerikanska westernsadlar, men när de väl sitter där uppe så är de helt panikslagna. Känner igen känslan. När jag var fem år så trodde jag att jag skulle kunna flyga fram i vild galopp längs ängarna. När min mamma fick nog av mitt tjat och lät mig börja på ridskola var jag vettskrämd första ridturen. Känslan av kraft under en är överväldigande. Och det är en helt sund reaktion att känna sig främmande och skräckslagen inför den kraften.