i dag och en svag (nä, ganska stark faktiskt) hemlängtan. Nya Zeeland tappar sin charm när temperaturen ligger på futtiga 6 grader och regnet vräker ner.Varför hänga här på andra sidan jordklotet liksom. Vi har ju får och mäktiga berg och galna äventyrsjunkies i Sverige också (förvisso ej kiwis, valar, tofspingviner och annat mighty, men de syns ju ändå inte i dagens dimma). Längtar också efter min häst. Fuck, känns löjligt att erkänna detta, men jo jag längtar efter hästjäveln så det värker.

Och min kudde. Jag har en dunkudde som jag fick i tioårs present av min mamma. Den lilla trasan hänger fortfarande med (var lugna den är tvättad x antal gånger, så ni behöver inte oroa er för min hygienstandard). Nu ligger den där hemma i min ljuvliga säng och väntar…

Längtar mest efter min dotter som inte är med. Men den längtan är liksom permanent . Så fort hon säger hejdå och går ut genom dörren och pappaveckan börjar så tar längtansveckan vid. En längtan jag lärt mig leva med. I bland outhärdlig. Oftast uthärdlig. Men alltid stark.