I går flyttade vi til Te Anau, en liten håla som är utgångspunkt för fjordland-besökare. Men shit vilken håla alltså. Och vilket hotell. The Shining-feeling på det. Långa öststatsaktiga korridorer. Fullbelagt, men inte en själ i sikte. En tom frukostmatsal. En tom lobby. Mat på konstiga tider. Closed for the season, men ändå inte. Regnigt och blåsigt, ja, riktigt genomjävligt vädermässigt. 

Micke lurade mig att vi skulle vara tvungna att stanna tre, fyra dagar extra på hotellet i hålan, de måste ta om några scener, sa han. Min reaktion på det: obetalbar. JAG MÅSTE HEM. NU. Skräck i rösten. JAG DRAR. FATTAR DU, JAG DRAR. Hans min på min psykreaktion: Fanfuckingtastic. 

Te Anaus enda plus: En ankleverparfait på surdegsbröd med cumberlandsås. Så otippat att hitta en lyxtallrik på Shininghaket. 

Nu åker vi hem i morrn, en dag före beräknat. Och det mina vänner är jag mäkta glad över. Nu har jag sett mig mätt på de här mäktiga bergen, fjordarna, och forsarna. Andats den här fjällluften så det räcker och blir över. Nu behöver jag Stockholmsblues igen. Min dotters adventskonsert. Frukost på Urban Deli. Julpynt. Hästälsklingen. Åh vad jag längtar efter allt där hemma. Utom mörkret.