Känner ni magin i era kroppar fortfarande? Känslan av att oförutsägbara, fantastiska saker kommer att komma? Att dagen liksom är insvept i ett skimmer, i ett rus, i ett spänningstillstånd? Att just den här dagen är litet vackrare än alla andra dagar. 

Eller har ni en smygande oro i kroppen. Besvikelse. Sorg. En dag för länge, länge sen som inte blev som ni hade tänkt er. Som bjöd på svek. På ensamhet. Utsatthet. En dag då det blev extra tydligt att tryggheten inte bodde i ert hus, en dag som fortfarande år senare gör sig påmind. Oron i kroppen. 

Jag tänker på alla er. Både ni som bär en här dagen som en fana, som känner julen, kärleken och glädjen i er. Men kanske ännu mer på er som fick en skrynklig karta, med hål i. Som inte riktigt känner igen er i magin, i värmen, i julaftonsljusen och skratten.