När man hämtat barnen på dagis, tagit en vända förbi affären för att man aldrig lyckas åstadkomma den där storhandlingen som vuxna människor utför en gång i veckan för att slippa just det här läget som jag snart ska berätta om och som jag så innerligt avskyr, och kommer hem. Man packar upp ICA-kassen och barnen står som två svältande hundar och glor på en och frågar vad blir det för mat. VAD BLIR DET FÖR MAT???NÄR E MATEN KLAR??FÅR JAG TA EN BULLE NUUUUUUU?

Hetsen efter mat. Gud så jag stressar osunt upp mig när det gäller den. Gud så jag avskyr den. Och kom nu inte med några enkla lösningar som matkassar och förberedd mat och så vidare för att fixa mitt lilla hatläge. För tydligen stör det här problemet mig ej tillräckligt för att göra något åt det. Kanske att jag måste känna den där innerliga frustrationen  en gång om dagen för att uppleva att jag lever.