Eller som man bäddar får man ligga, som man sår får man skörda, osv har jag god lust att säga till Anna Wahlgren dessa dagar.

Hennes dotter  (Felicia Feldt) kommer ju med en bok – Felicia försvann – som lär vara allt annat än smickrande för uppfostringsexperten.

Inget mystiskt i detta alls tycker jag. Anna Wahlgren har ju vänt ut och in på sitt och sina barns liv och inte minst skrivit x antal böcker om sin allt annat än harmoniska uppväxt och sitt som jag läser det rätt dysfunktionella liv. Hon har verkligen aldrig hycklat med att hennes liv har varit ett enda kaos. Nio barn med fyra olika män. Flyttlass härs och tvärs genom Sverige. En arbetsnarkomani utan like. Depressivt mörker. Alkisar, vinfester, Alexandra och Café Opera och så vidare. Hon har aldrig någonsin utgivit sig för att vara ett mönsterexemplar, en perfekt bullbakande morsa med nystruket förkläde och en stek i ugnen. Och det är ju därför vi älskar henne. Hon är en asfaltsblomma. Ett maskrosbarn. Fixade biffen och fostrade nio barn i kärlek trots risiga förutsättningar.

Och det är väl klart att hennes barn följer hennes väg. Har man en mamma som är supertransperent och inte drar sig för att kritisera sina päron och dela med sig av sitt livs mest intima stunder, så lär man ge sina egna barn detta analytiska ickeförnekande beteende med bröstmjölken. 

Det enda mystiska med den här bokutgivningen är Anna Wahlgrens skriftliga kommentar: 

”Felicia (…) är 44 år gammal. Många medelålders människor behöver bearbeta sina upplevelser av barndomen, men gör det i regel inte offentligt.
Jag tänker inte diskutera Felicia i offentligheten. Jag önskar vi hade kunnat ta den här diskussionen inom familjen i stället.
Med sin bok, som kommer som en överraskning för mig, försöker Felicia ta heder och ära av mig. Jag svarar med att inte ta heder och ära av henne.
I övrigt har jag inga kommentarer.”

Är inte det här jättemärkligt skrivet? Anna tar ensamrätt på att diskutera upplevelsen av livet i den här jätte(niobarns)familjens offentligt. Hon vill vara ensam historieskrivare. Det är INTE ok. Det är ängsligt. Förnekande. Så totalt utan heder. Där föll Anna för mig.