Kaosafton. Min lilla unge har nu med full kraft tågat in i den berömda trotsåldern. Det är så märkligt, med alla mina barn har jag i den där balanserade fasen som föregår trotset, när de liksom samlar kraft, på fullaste allvar känt att nä, här blir det nog inga vansinnesutbrott. Och jag har haft fel varje gång. För viljan måste fram. Den måste testas, gränserna sättas, frustrationen kännas, genomlevas och övermannas. Annars blir man nog inte hel. Tänker se den här tredje trotsperioden som mitt liv som mor bjuder på som en fantastisk utmaning, en möjlighet att lära känna mina egna svagheter. Tålamodet till exempel, det får jag ta och öva upp. Och att sätta gränser utan att bli arg. Att bara vägleda beslutsamt utan att härska och trycka till. Det är bättre nu när jag är 33 och ingen vilsen lammunge längre, men även jag kan finslipas, bli ännu rakare, tydligare och mer adekvat.