och låg i kramper hela dagen i går. Alltså satan i min lilla låda. Ska inte gå in på detaljer känner jag, men det var en ruskig dag helt utan kraft till nånting annat än soffligg. Orkade inte ens kolla på tv. Inte surfa. Bara ligga och dåsa bort för att väckas av att akut springa på toa. 

I dag känns allt mycket bättre, men jag passar mig för det där med att äta. Håller mig till vatten och vätskeersättning. 

Nu lyssnar jag på First Aid Kit och ryser av hur de tar sig rätt in i mitt hjärta, hur jag inte kan värja mig. Ju äldre jag blir desto svårare att nå in. Men så då och då hittar någon förbi mina förnuftiga försvar mot allt som berör och jag tror att det är sann och skär lycka jag upplever när det händer. När jag reduceras från alla mina måsten, mitt förnuft och mina rutiner och bara blir en själ som möter en annan själ i sann kommunikation. Detta kanske låter flummigt, och det är det också. Det är flummigt att vara människa på vår planet. Vackert. Känner att jag ska ge hippien i mig större rum.

För er som inte visste det så kan jag avslöja var jag en riktigt lite hippieunge. När min bästis drömde om att flytta till ett radhus och gifta sig med Niklas och blondera håret och få två fina barn, drömde jag om att bosätta mig i en stuga/tipi ute i skogen ensam med hönor, getter och naturligtvis hästar. Där skulle jag sitta och författa. Jag sprang i skytteltrafik hos Indiankristallen i gamla stan och köpte stenar som jag bad till och la under kudden. Och så såg jag typ ut som First Aid Kitarna. Långt hår, och morsans gamla utsvängda manchesterjeans som jag hittade i en låda på vinden och så horder av smycken.

När jag inte rörs till tårar av musiken i mina nyinköpta lurar så skärper jag mig och ägnar mig åt papper att sortera, räkningar att betala, kontrakt att skriva på. Och så surfar jag runt på jakt efter tapeter.